Under belägring. Vittnesmål från journalisten Fernando Ravsberg

Under belägring. Vittnesmål från journalisten Fernando Ravsberg

Slutligen, på en fråga om behovet av att öka mobiliseringen av internationell solidaritet till förmån för Kuba för att kunna sätta press på den amerikanska regeringen och åstadkomma en förändring i den kvävande politiken, säger Fernando: ”Jag vet inte om det är möjligt, men det är mycket nödvändigt.”

På ena sidan av telefonlinjen finns de uruguayanska programledarna för programmet ”Legítima Mañana”, som produceras av medieföretaget ”Caras y Caretas”, och på den andra sidan Fernando Ravsberg, en uruguayansk journalist som sedan flera år tillbaka är bosatt på ön och som beskriver vad han ser, hör och upplever på nära håll när det gäller den aktuella situationen på Kuba.

Journalisten Fernando Ravsberg. Till höger programledarna i Uruguay.

Fernando talar från ett land där strömmen bara finns i knappt två timmar om dagen, där mer än en fjärdedel av befolkningen kan stå utan vatten eftersom pumparna drivs med el, och där bristen på läkemedel redan har fått konkreta ansikten i hans eget grannskap.

Hans beskrivning är inte en krigsrapport, även om den påminner mycket om en sådan.

Det är ett vittnesmål om den belägring som man upplever i vardagen.

Den 26-årige grannen som dog på grund av brist på den medicin han behövde för sina njurar; barnet på drygt ett år som väntar på att få sin kolostomi stängd för att kunna leva ett normalt liv; den anställda i den lilla mataffären intill som väntar på en operation utan att veta när den kan genomföras.

”När jag talar till dig”, säger Fernando, ”talar jag om grannarna till höger och vänster om mitt hus. Och där, så nära, upphör dramat att vara en statistisk uppgift, för det blir ett ansikte, ett namn och en daglig smärta.”

Ravsbergs berättelse stannar också upp vid de omöjliga besluten.

Över tre miljoner solpaneler har kommit in i Kuba, men de räcker inte till allt.

Vart ska de fördelas?

Till sjukhusen, till vattenpumpning, till daghemmen, till äldreboendena?

”Jag skulle inte vilja behöva fatta ett sådant beslut, för varje gång man täpper till ett hål lämnar man andra hål kvar hos människor som kommer att drabbas”, säger han.

Samtidigt väntar över 100 000 människor på en operation och det finns containrar med medicinsk utrustning och förnödenheter som fastnat på olika platser i världen på grund av sanktionerna mot transportföretag som närmar sig Kuba.

Ravsberg betonar något som, sett utifrån, ofta hamnar i dimman: blockaden är inte en diplomatisk abstraktion.

Det är en spärr som hindrar införsel av bränsle, livsmedel och läkemedel; som gör att en buss för barn med funktionsnedsättning måste transportera bensin i små dunkar för att kunna köra dem.

”Det är fruktansvärt”, säger han, och det går inte att lyssna på honom utan att orden känns otillräckliga.

Men hans vittnesmål slutar inte med klagomål. Det vittnar också om livets envishet, om ett folks envishet som inte finner sig i att bli besegrat.

Maratonloppet i Havanna, den 15-åriga flickan som blir fotograferad i en park i Havanna på sin födelsedag, vännerna som springer, festerna, dominospelet, memes som kubanerna använder för att skämta om sina egna olyckor.

”Jag söker en pojkvän som bor i ett annat elnät än mitt”, skämtar de, för när det ena elnätet slocknar lyser det andra.

Och framför allt solidariteten mellan människorna: den som har solpaneler förvarar grannens saker i sitt kylskåp; den som har installerat solpaneler på en byggnad kopplar trapphusbelysningen till sin panel; flera grannar samlas för att laga mat tillsammans.

Livet går vidare, säger Ravsberg, ”trots Trump och trots Marco Rubio, även om de inte lyckas förstå det”.

I det avseendet blir hans beskrivning också en varning.

Han ser inga tecken på ett ”uppror” av det slag som USA har väntat på.

Aggressions- och belägringspolitiken är ”genomskinlig”, de döljer den inte; både Rubio och andra tjänstemän vid utrikesdepartementet, till och med USA:s chargé d’affaires i Havanna, tillkännager den varje dag, och som Fernando försäkrar: ”Folk ser varifrån skadan kommer”.

Därför utbryter inget uppror: ”Varför skulle man gå ut på gatan för att protestera mot den kubanska regeringen om det är amerikanerna som förbjuder fartyg att anlöpa hamnen?”, undrar han.

Det som finns, beskriver han, är motstånd, människor som håller ut, som hämtar vatten med häst och vagn eller elektriska trehjulingar, som förbereder sig för att klara hela Trumps mandatperiod.

Och mitt i denna bild svävar Ravsbergs mening kvar som den verkliga kärnan i hans krönika:

”För oss som bor här har de för- och efternamn, de har ansikten, så det är verkligen svårt.”

Slutligen, på en fråga om behovet av att öka mobiliseringen av internationell solidaritet till förmån för Kuba för att kunna sätta press på den amerikanska regeringen och åstadkomma en förändring i den kvävande politiken, säger Fernando: ”Jag vet inte om det är möjligt, men det är mycket nödvändigt.”

Asediados: El testimonio de Fernando Ravsberg desde Cuba.

Orestes Hernandez Hernandez FB 261118 (ZT)

Blockaden. Historiens längsta folkmord.

KUBA BEHÖVER OSS –

VI BEHÖVER KUBA!

BRYT BLOCKADEN!

STOPPA FOLKMORDET!

Kuba utsätts för en belägring utan motstycke.

Allt stöd till det kämpande Kuba!

Bidra till ”Mediciner till Kuba!”

Alla pengar skickas oavkortat.

PG 23 57 15 – 0, Swish 123 182 37 72

Bli en del av solidaritetsrörelsen!   Bli medlem i Svensk-Kubanska!

Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)

Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0