Det finns få fördelar och många nackdelar med att satsa på ett regimskifte i Havanna
Det är sällan vi finner anledning att publicera något från The American Conservative. Vi håller förstås inte med om allt som skrivs här, men det är intressant såtillvida att de argumenterar för en annan USA-politik gentemot Kuba, sedd ur konservativ synvinkel.
Samtidigt som Trump-administrationen satsar ännu hårdare på sitt misslyckade krig mot Iran lägger den också grunden för militära åtgärder mycket närmare hemma, nämligen på Kuba. Trump-administrationen hävdar att Kuba är en avskyvärd närvaro på västra halvklotet och en lokal marionett för Ryssland och Kina. Nu verkar den fast besluten att störta regeringen i Havanna.
Pentagon ska enligt uppgift ha övervägt militära alternativ för ön, medan utrikesdepartementet nyligen publicerade en våt dröm till rapport där man hävdar att Kuba ligger bakom en årtionden lång subversiv kampanj för att störta Förenta staterna.
Allt detta kommer utöver ett sanktionssystem som USA har utformat för att beröva Kuba bränsle, sänka öns turismindustri och tvinga andra regeringar att stänga ner Kubas medicinska hjälpinsatser.
Även om Trump-administrationen hävdar att Kuba utgör ett direkt hot mot den nationella säkerheten, är verkligheten att ön inte utgör någon verklig fara för USA och befinner sig på randen till kollaps. Kuba kan inte hålla sitt elnät igång på grund av USAs energiblockad, samtidigt som landets ekonomi har urholkats av ett 64 år gammalt USA-embargo. Det största hotet som den kubanska regeringen utgör mot USA är dess potentiella kollaps.
Även om Kuba upprätthåller positiva relationer med Ryssland och Kina är inget av länderna särskilt intresserat av att tillhandahålla kontinuerliga subventioner som Sovjetunionen en gång gjorde. De påstådda ryska och kinesiska avlyssningsstationerna som verkar på kubanskt territorium är förmodligen ett irritationsmoment för USA, men knappast någon ny utveckling som motiverar panik. De kubanska väpnade styrkorna, som var små jämfört med USAs även under sin höjdpunkt under kalla kriget, har krympt till en försumbar storlek, med ett flygvapen som knappt flyger och markstyrkor vars uppgift är att försvara, inte exportera, den så kallade kubanska revolutionen.
Kort sagt är Kuba ett litet och svagt land som kämpar för sin överlevnad, inte en självsäker aggressor. Frågan för USA är alltså hur man bäst hanterar en nästintill misslyckad stat 15 mil från Florida med minsta möjliga risk.
Att trappa upp det ekonomiska trycket, som Trump-administrationen gör, förstärker bara en strategi som konsekvent har misslyckats med att åstadkomma den reformering av Kuba som USAs tjänstemän uppenbarligen vill se. Om något har den nuvarande USA-politiken gett den kubanska regeringen ännu fler skäl att söka samarbete med Kina eller Ryssland för att avskräcka sin mäktiga granne i norr. Kubanska tjänstemän har gott om historiska skäl att sträva efter avskräckning: Det för-revolutionära Kuba var en informell USA-koloni, och efter revolutionen 1959 utsattes Kuba för en USA-stödd invasion, flera mordförsök och terroristattacker.
Det finns ett bättre alternativ till Washingtons misslyckade hårdföra politik. USA skulle kunna normalisera relationerna med Kuba, en åtgärd som skulle öka handeln, stärka turismen och öppna upp Kuba för ytterligare liberalisering och inre reformer. Detta är precis vad Obamas administration började sträva efter under sin andra mandatperiod, en process som avbröts under president Donald Trumps första år vid makten till förmån för den typ av ”maximal påtryckningspolitik” som han förde mot Iran. Vi vet ju hur bra det gick.
Trump är mer intresserad av piska än morötter och har vagt talat om att ”ta Kuba”. Men precis som Washington återigen lär sig den hårda vägen i Mellanöstern, har militära interventioner oavsiktliga konsekvenser.
Riskerna för bakslag från en invasion av Kuba förstärks av öns närhet till USA. En attack mot Kuba kommer sannolikt att leda till stora flyktingströmmar till grannländerna, däribland USA, vilket förvärrar en redan brännande politisk fråga. Det skulle också kunna leda till en spridning av väpnade grupper och förvandla ön till ytterligare en plattform för regional narkotikahandel, i likhet med Haitis utveckling.
Även om vissa högerregeringar i Latinamerika som är allierade med USA skulle välkomna en militär insats, skulle den sannolikt uppmuntra andra stater på västra halvklotet att söka stöd från utomstående makter som Kina eller Ryssland för att skapa en motvikt mot ett krigiskt USA.
Trump har sagt att han ser specialoperationen mot Venezuelas president Nicolás Maduro i januari som ett prejudikat för en framtida intervention på Kuba. Exemplet med Maduros gripande utgör dock ingen enkel analogi med Kuba. I Venezuela krävde Trump-administrationen i första hand eftergifter när det gäller olja och fastslog ganska snabbt att regimskifte var opraktiskt. Som ett resultat lät USA den chavistiska regeringen sitta kvar vid makten. Operationen för att fånga in Maduro och åtala honom i USA var politisk teater, inte en utrikespolitisk nödvändighet.
Trump-administrationens krav på Kuba kan dock inte tillgodoses genom en överenskommelse om naturresurser – utan endast genom ett regimskifte. Efter att ha lidit ett strategiskt nederlag i Iran kan Vita huset nu försöka återvinna lite anseende genom att ta kål på Kuba. Det är så spelberoende tänker på travbanan, men det är inte så försiktiga ledare bedriver politik.
Vita huset borde istället sluta ett avtal om att börja återuppta relationerna och lätta på sanktionerna i utbyte mot att Kuba bryter sina säkerhets- och underrättelseförbindelser med utländska makter. Detta skulle vara en betydande diplomatisk seger som Trump kan skryta med efter årtionden av misslyckad politik från sina föregångare. Precis som med Nordkoreas Kim Jong Un eller Venezuelas Delcy Rodriguez kan Trump skaka hand med en tidigare fiende och förklara att han har fått en ny vän. Som kriget mellan Ryssland och Ukraina visar måste svaga stater ofta anpassa sin utrikespolitik efter mäktigare grannar för att undvika konflikter, men även mäktiga länder måste undvika att dras in i kostsamma krig för att genomdriva sina diktat. Handel och vänskap mellan USA och Kuba skulle vara ett bättre alternativ än ännu ett meningslöst och riskabelt krig, denna gång i vår egen bakgård.
Chris McCallion, Daniel R. DePetris, The American Conservative 260817 / cv
Trump Shouldn’t Make Another Iran Mistake in Cuba
NEJ TILL ATTACK PÅ KUBA!
BRYT BLOCKADEN!
KUBA BEHÖVER OSS – VI BEHÖVER KUBA!
Bli en del av solidaritetsrörelsen!
Bli medlem i Svensk-Kubanska!
Eller skicka ett bidrag till Stödfonden!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0
Kuba utsätts nu för en belägring och hot utan motstycke
Allt stöd till det kämpande Kuba!
Bidrag till insamlingen ”Mediciner till Kuba”. Alla pengar skickas oavkortat.
PG 23 57 15 – 0 ELLER Swish 123 182 37 72