Venezuela är varken Iran eller Kuba
Reflektera. Tänk på dig själv och på människorna i din närhet, så kommer du att nå samma slutsats som jag. Ända sedan det katastrofala paketet för ekonomisk anpassning undertecknades med Internationella valutafonden i februari 1989 har Venezuela aldrig upplevt en så samstämmig känsla av förvirring, undertryckt ilska och avsky inför att andra fattar beslut åt oss.
I en undersökning från Hinterlaces i oktober 2025 uppgav 83 procent av de tillfrågade att de var beredda att möta en utländsk militär invasion. Attacken kom [den 3 januari], vi berövades möjligheten till motstånd, och nu står vi inför en osynlig invasion. En arrogant utländsk närvaro som knappt syns i bild, men som trampar på oss och krossar suveränitetens verkställande, lagstiftande, dömande och moraliska aspekter – en efter en. De stjäl olja till ett värde av över 13 miljarder dollar från oss på bara ett halvår – resurser ingen vet vart de tagit vägen – och stöper om vårt land så att plundringen kan fortsätta i all oändlighet.
”Nej till imperialistisk inblandning i Venezuela och Latinamerika! Med det venezolansk folket och med Nicolás Maduro!”
Parallellt med plundringen har en slöja av ogenomskinlighet lagt sig över Venezuela och höljt allt väsentligt i dunkel, med undantag för enstaka röster som letar sig fram via informella mediekanaler. Från Colombia varnar María Alejandra Díaz Marín för försöken att undanröja alla konstitutionella begränsningar som står i vägen för plundringen. Mario Silva ställer politikernas tidigare uttalanden i kontrast till vad de säger idag. Ramsés Reyes bekänner att han ”spottar blod”. José Sant Roz förklarar på sajten Ensartaos: ”Jag darrar av upprördhet när jag hör folk säga ’Iran är inte Venezuela’, ’Kuba är inte Venezuela’.”
Jämförelser kan vara obehagliga, men ännu värre är att undvika dem för att slippa självkritik.
Själv hävdar jag att ilska är en mer värdefull naturresurs än den olja och det guld som USA plundrar från oss; ilska är nämligen oändligt förnybar och mer fruktbar än uppgivenhet. Jag hyser beundran för alla de länder som skakat av sig imperiers ok. Jag uppskattar dem som förebrår oss för att vi till synes slutat göra detsamma. Jag åberopar inte ens den heliga vreden i dekretet om ”krig till döds” [från 1813], som befriade de områden som idag utgör sex olika länder. Påståendet att Venezuela inte är som det ena eller andra landet understryker att frihet och suveränitet varken faller från skyn eller försvaras av sig själva. De övervinns genom det outhärdligas extrema pedagogik.
Venezuela är inte Iran. Inget kunde vara mer sant. Sedan 1941 hade Iran levt under shahen Reza Pahlavis diktatur. Den nationalistiska Majlis-rörelsen lyckades få Mohammed Mossadegh utsedd till premiärminister 1951, och han nationaliserade oljeindustrin. De hegemoniska makterna hindrade den iranska staten från att sälja olja. År 1953 hetsade CIA och MI6 fram gatudemonstrationer; en militärkupp avsatte Mossadegh och insatte shahen Reza Pahlavi som diktator – en man som överlät oljan till européer och amerikaner och styrde en förtryckande autokrati. Först 1979, efter 37 ändlösa år av hård monarkisk diktatur och utländska makters ständiga stöld av olja, avsatte vågor av iranier marionetten och bekräftade att självständighet inte är en gåva, utan något som måste försvaras. De drev hävdandet av sin kulturella identitet till sin spets. De utsattes för riktade mord på sina vetenskapsmän och ledare tills de blev osårbara. De vann krig mot grannlandet Irak – som hetsats och beväpnats av USA – och nu mot själva det amerikanska imperiet. De delade upp sitt försvarssystem i ”mosaiker” som kunde fortsätta göra motstånd där andra skulle ha dukat under. Vi är inte som de beundransvärda iranierna. Men de visar oss en mödosam väg för att bli som dem.
Vi är inte som kubanerna. När José Martí anlände till Caracas 1881 och för första gången besökte statyn av Simón Bolívar, hade det redan gått 57 år sedan vi vann vår självständighet och bildade de länder som idag utgör sex olika stater. ”Befriaren” inkluderade målet om frigörelse för Kuba, Puerto Rico och Hispaniola i Panamakongressen 1826, och planerade att uppnå detta genom en expedition som dock omintetgjordes av inhemska separatistiska krafter. ”Aposteln” [José Martí] och Kuba hade fortfarande en bitter läxa att lära. För Martí innebar det döden i hans första strid. För hans hemland innebar det förnedringen av en självständighet som omintetgjordes av USA:s invasion 1898, och en suveränitet som fläckades av Platt-tillägget. Och kvar återstod den bittra historien om 60 år av diktatur och korruption som skyddades av USA, ända tills kommendant Fidel Castro anlände och satte stopp för det. Martí kände sig aldrig förnedrad, eftersom Kuba på hans tid inte var som Venezuela. Han offrade sin sköra tillvaro i det prometheiska försöket att övervinna detta, och hans arv bränner sig in i vårt samvete likt glödhet järn.
Kina är inte som Venezuela. Från och med 1848 utsattes landet för angrepp från England under opiumkrigen. Genom de så kallade ”ojämlika fördragen” fyllde västmakterna landet med militärbaser och marionettregeringar. År 1931 inledde Japan en invasion av Manchuriet; resten av världen hotade, blockerade eller ignorerade Kina. Först efter ett bittert århundrade av förnedring kunde landet 1948 summera den mödosamma väg som lett fram till att det blev världens ledande stormakt.
Nej, Venezuela är inte Algeriet, Vietnam, Korea, Afghanistan, Indien, Pakistan, Somalia eller Jemen. Venezuela kom före dem. År 1810 hade vi ett omoget hemland som var tvunget att lära sig stå på egna ben, och 1825 gav det världen en läxa. Idag måste vi, tillsammans med så många beundransvärda nationer, förstå att det inte finns någon större självständighet än den som erövras, och ingen större suveränitet än den som försvaras.
Än en gång håller den nuvarande metropolen [USA] på att förlora sin hegemoni. Dess baser monteras ned, dess legosoldater drivs på flykten. Dess kongress vägrar bevilja medel till dess hänsynslösa aggressioner, dess energikällor glider dem ur händerna, dess bedrägliga valuta utan täckning vittrar sönder, och framväxande makter går om landet vad gäller ekonomi, sociala framsteg, vetenskap, kultur och försvar. Vägen delar sig mellan undergången och utopin.
Det Venezuela måste lära sig på nytt är att vara Venezuela.
Luis Britto Garcia, Venezuelanalys 260818 (ZT) (Luis Britto García är en venezuelansk författare, dramatiker och essäist. Hans skönlitteratur har uppmärksammats två gånger med Casa de Las Américas-priset)
Venezuela Is Not Iran – Venezuelanalysis
”Venezuela är inte längre en självständig stat”
Att en stor del av Venezuelas oljeproduktion och reserver överförs till amerikansk kontroll – det vill säga stjäls under USA:s beskydd – bör inte komma som någon överraskning. Det som har hänt stämmer överens med de planer som kom i dagen i november 2025 i samband med publiceringen av den amerikanska regeringens senaste nationella säkerhetsstrategi. Här är ett utdrag som vittnar om USA:s avsikter:
”Efter år av försummelse kommer Förenta staterna att återupprätta och genomdriva Monroedoktrinen för att återställa amerikansk överhöghet på västra halvklotet och för att skydda vårt hemland och vår tillgång till nyckelområden i hela regionen. Vi kommer att förhindra konkurrenter utanför den västra halvklotet från att placera ut styrkor eller andra hotfulla resurser, eller att äga eller kontrollera strategiskt viktiga tillgångar, på vårt halvklot.”
Ur Counterpunch 260903 (ZT)
Venezuela Hands Over Much of its Oil Production and Reserves to the United States
Chávez´ vice-president Elías Jaua
Månaderna sedan operationen den 3 januari har avslöjat en växande splittring inom det chavistiska lägret. Bland Chávez tidigare militära kamrater har Francisco Arias Cárdenas framträtt som en framträdande försvarare av rörelsens grundläggande ideal. ”Ett avtal som dikteras av USA och som endast omfattar deltagare utvalda av USA är värre än en kapitulation”, skrev han på X.
Även den före detta vicepresidenten Elías Jaua har gjort sin röst hörd klart och tydligt. I januari fördömde han USA:s ”fega kidnappning” av Maduro och Cilia Flores, men avstod från att fullt ut stödja trojkan ledd av Delcy Rodríguez, hennes bror Jorge och makthavaren Diosdado Cabello. Faktum är att Jaua under de senaste fem åren har hållit ett visst avstånd till det chavistiska ledarskapet.
I april skärpte Jaua, som är föremål för sanktioner från både USA och EU, sin kritik och använde begrepp som ”ockupation”, ”dominans”, ”kolonialism” och ”tvångsförvaltning” för att fördöma den politiska och ekonomiska underordning som, enligt hans uppfattning, Trump-administrationen har påtvingat Venezuela. Genom Centrumet för studier av socialistisk demokrati (CEDES) har han försökt främja en vänsterdebatt som syftar till att hitta en väg ut ur den nuvarande krisen genom uppbyggnaden av en pluralistisk demokrati.
I en intervju i El País ger Jaua sina ståndpunkter.
Fråga. Hur skulle du beskriva den situation som Venezuela befinner sig i just nu, och vad är det största hotet?
Svar. Detta är en av de allvarligaste perioderna i landets historia. Varför? Jo, för att vi den 3 januari förlorade vår status som självständig nation. Den republikanska ordningen störtades med våld: missiler, påtvingad kontroll över förvaltningen av våra resurser, påtvingad inblandning i vår lagstiftning och genomförandet av en politisk plan som inte återspeglar ett beslut fattat av det venezuelanska folket. Det största hotet som Venezuela står inför idag är förlusten av sin nationella självständighet och sin förmåga att bestämma över sin egen framtid.
Venezuela kan inte se fram emot en framtid som ett land vars resurser förvaltas av en annan stat, som måste be om tillstånd för att fatta politiska beslut, som stiftar lagar under tvång till förmån för intressen som strider mot dess egna, och som ständigt förnedras av uttalanden från ett annat lands president. Det kan inte vara Venezuelas framtid. På den punkten tror jag verkligen att den överväldigande majoriteten av venezuelanerna är överens.
El País 260830 (utdrag) (ZT)
NEJ TILL ATTACK PÅ KUBA!
BRYT BLOCKADEN!
KUBA BEHÖVER OSS – VI BEHÖVER KUBA!
Kuba utsätts nu för en belägring och hot utan motstycke
Allt stöd till det kämpande Kuba!
Bidra till kampanjen ”1 miljon kronor till Kuba!” Alla pengar skickas oavkortat.
PG 23 57 15 – 0 ELLER Swish 123 182 37 72
Bli en del av solidaritetsrörelsen! Bli medlem i Svensk-Kubanska!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0