En övergripande syn på pandemin
Kubas utrikesministerium publicerade ett uttalande i veckan som uppmanar det internationella samfundet att tillsammans bekämpa utbrottet av Covid-19:
Inverkan av Covid-19 kan redan mätas och kommer att utvärderas i framtiden utifrån det stora antalet smittade, det oacceptabla antalet döda, skadorna på världsekonomin, produktionen, handeln, anställningar och inkomsterna för många miljoner människor.
Det är en kris som går långt utöver hälsa. Pandemin har uppstått och spridits i ett läge av ekonomisk och social ojämlikhet mellan, och inom, nationer. Med följder som stora migrations- och flyktingströmmar, xenofobi och rasdiskriminering.
Framsteg inom vetenskap och teknologi, framförallt inom hälsoområdet, fokuserar på kommersialisering av mediciner, snarare än att garantera välbefinnande och hälsa hos den stora majoriteten.
Covid-19 bröt ut i en värld som är överbelastad av destruktiva produktions- och konsumtionsmönster, särskilt i de högt industrialiserade länderna och bland eliten i utvecklingsländerna. Ett mönster som inte är hållbart och som inte går att förena med de ändliga naturresurserna som livet på planeten erbjuder.
Innan de första fallen diagnostiserades fanns det 820 miljoner hungrande människor i världen; 2,2 miljarder människor utan tillgång till dricksvatten; 4,2 miljarder utan tillgång till toaletter och 3 miljarder utan tillgång till vad som krävs för vanlig handtvätt.
Denna verklighet blir än mer otillåtlig när man vet att det i världen spenderas 6,7 miljarder dollar årligen bara på reklam. De militära utgifterna uppgår till 1,8 triljoner dollar årligen (10 000 000 000 000 000 000 kronor). Dessa pengar är fullkomligt värdelösa för att bekämpa Covid-19.
Viruset diskriminerar inte. Det skiljer inte på fattiga och rika. Men de förödande effekterna mångdubblas för de mest utsatta och där de med lägst inkomster bor. I de fattiga utvecklingsländerna och i fickorna av fattigdom i stora industristäder. Dess effekter är särskilt märkbara där nyliberal politik och nedskärningar inom det sociala har begränsat statens resurser. Covid-19 har tagit fler liv där regeringarnas hälsovårdsbudget skurits ner. Det har orsakat större ekonomisk skada där staten har få, eller inga, alternativ för att skydda de som blir av med sina arbeten, får sina affärer stängda och de som drabbas av drastiska nedskärningar av sina och deras familjers inkomst. I de flesta rika länder är dödstalen högre bland fattiga, invandrare, och när det gäller USA, bland afroamerikaner och latinos.
För att göra det hela ännu värre så måste det internationella samfundet ta itu med detta medan den största militära, ekonomiska, teknologiska och propagandistiska makten i världen genomdriver en utrikespolitik som eldar på och underblåser konflikter, splittring, chauvinism och rasistiska ståndpunkter.
I tider när den världsomfattande kampen mot Covid-19 pandemin kräver förstärkning av samarbete och främjande av den ledande rollen hos internationella organisationer som FN och WHO, så attackerar den nuvarande administrationen i USA internationellt samarbete och försöker diskvalificera WHO:s etablerade ledarskap inom sitt område.
USA driver sin småaktiga strategi för att dra fördel av omständigheterna för att påtvinga sin dominans och attackera länder vars regeringar det har meningsskiljaktigheter med.
Några exempel illustrerar detta: De nya och allvarliga militära hoten mot Venezuela. Till det kommer tillkännagivandet i förrgår av president Trump i ett Monroedoktrin inspirerat tal med koloniala ståndpunkter riktade mot Venezuela, Nicaragua och Kuba. [Monroedoktrinen hävdar att hela Latinamerika är USA:s intresseområde och bakgård].
Ett annat exempel är de pågående och omoraliska attackerna på Kubas osjälviska ansträngningar att hjälpa länder som bett om samarbete i kampen mot Covid-19.
Istället för att främja samarbete och ett gemensamt agerande, så lägger politiker i USA sin tid på att göra uttalanden som hotar regeringar som utövar sin självständighet och beslutar sig för att be om hjälp från Kuba. Dessa politiker i USA begår medvetet ett brott när de mitt under en pandemi attackerar Kubas internationella samarbete och genom det försöker undandra miljontals människor från deras rätt till hälsovård.
Omfattningen av den nuvarande krisen kräver att vi samarbetar och utövar solidaritet, trots politiska skiljaktigheter. Viruset känner inte till några gränser eller ideologier. Det hotar allas liv och det är därför upp till oss alla att bekämpa det.
Ingen nation ska utgå ifrån att det är stort nog, rikt nog eller mäktigt nog för att ensamt försvara sig, isolera sig och ignorera andras ansträngningar och behov. Att dela och ge värdefull och pålitlig information är angeläget. Steg har vidtagits för att koordinera produktion och distribution av medicinsk utrustning, skyddsutrustning och medicin rättvist. Länder med större tillgängliga resurser bör dela dem med de mest utsatta länderna som är minst förberedda för att behärska pandemin.
Det är Kubas linje. Vi ger ett blygsamt bidrag från en liten nation med begränsade resurser och utsatt för en lång och brutal ekonomisk blockad. I årtionden har vi samlat erfarenheter om internationellt hälsosamarbete, vilket erkänts av WHO och våra samarbetspartners. De senaste veckorna har vi svarat positivt på samarbetsförfrågningar utan hänsyn till politiska eller ekonomiska fördelar.
Så här långt har 21 brigader av hälsovårdsspecialister skickats för att delta i ansträngningarna i 20 länderna. Där ansluter sig dessa brigader till de redan existerande medicinska samarbetet och brigaderna i 60 länder.
Vi har också delat med oss av mediciner som produceras av Kuba och som visat sig ha effekt i förebyggande eller behandling mot sjukdomen.
Allt detta görs utan att försumma ansvaret för att skydda den kubanska befolkningen. En plikt som iakttas minutiöst trots de enorma begränsningar som USA:s blockad innebär. Den som är intresserad kan enkelt hitta fakta som styrker denna vår ståndpunkt. Fakta finns lättillgängliga. Var och en med den minsta anständighet förstår att blockaden utgör en enorm press på Kuba i ansträngningarna att garantera allt som behövs för att upprätthålla hälsovårdssystemet och nu särskilt det som behövs för att bemöta denna pandemi.
Et färskt exempel är en hjälptransport från Kina som inte kunde levereras till Kuba eftersom leverantören uppgav att USA:s blockad hindrade det. Som om det inte var nog, så har företrädare för USA mage att hävda att landet exporterar medicin och utrustning till Kuba. Det påståendet stöds inte av några intyg eller andra bevis på att en enda transaktion mellan de två länderna genomförts. Det är allmänt känt att blockaden är det största hindret för Kubas utveckling, välstånd och kubanernas välbefinnande.
Denna bistra verklighet beror enbart på USA:s obstinata och aggressiva uppträdande. Men det hindrar inte Kuba från att erbjuda vår hjälp och solidaritet. Vi nekar inte någon vår hjälp, inte ens länder som orsakar Kuba så mycket skada. Vi är övertygade om att denna tid kräver samarbete och solidaritet. Kuba driver en politik av opartiskhet när det gäller att utveckla och dela resultat av vetenskaplig forskning som försöker utveckla resultat för att förhindra sjukdomen, skydda de mest sårbara och ett socialt uppträdande som bidrar till att förkorta längden på pandemin och minska förlusten av liv. Kuba tror starkt på ledarrollen hos FN och WHO och att dessa är nödvändiga. Om vi agerar tillsammans kan spridningen av viruset stoppas snabbare och billigare.
Därefter kommer vi att behöva ta itu med de ekonomiska och sociala kriser som pandemin orsakat. Omfattningen av detta kan ännu ingen avgöra. Men vi kan inte vänta till den dagen för att förena våra krafter för att komma tillrätta med de enorma problem och hot som kommer framöver och som redan tornade upp sig innan pandemin tog de första människoliven. Om utvecklingsländer inte garanteras tillgång till teknologier som är tillgängliga i industriländerna, särskilt inom hälsoområdet, och om de inte delar vetenskapliga rön och dess produkter på ett osjälviskt sätt, kommer den stora majoriteten av världens befolkning att utsättas ännu mer än i dag.
Om politiskt motiverade tvångsåtgärder mot utvecklingsländer inte hävs, om de inte undantas från de tunga och obetalbara utlandsskulderna och om inte de befrias från det hänsynslösa förmyndarskapet från internationella finansiella organisationer, kan vi inte lura oss själva att tro att vi kommer att vara i en bättre position att bemöta de ekonomiska och sociala skillnader som, även utan pandemi, dödar miljontals människor varje år. Bland dem barn, kvinnor och gamla.
Hotet mot fred och säkerhet är reellt. Ständiga attacker mot vissa länder gör hotet ännu värre. Det kan knappast förväntas att slutet på pandemin kommer att medföra en mer rättvis, säker och anständig värld om det internationella samfundet, representerad av varje lands regering, inte trycker på för att komma överens om beslut som visat sig märkligt svåra att uppnå hittills. Också frågan om hur väl mänskligheten är beredd att möta nästa pandemi kommer upp.
Det finns fortfarande tid att agera och mobilisera viljan hos de som är ansvariga. Om vi lämnar det till framtida generationer kan det vara för sent.
Telesur 200416
Cuba Calls for International Cooperation to Combat COVID-19
Gillar du det Svensk-Kubanska Föreningen gör?
Vill du bidra till kampen mot den omänskliga blockaden?
Swisha en 20:a eller valfri summa till
123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0
