Medierapporteringen om Kuba produceras i USA
En analys av 24 artiklar som publicerades mellan den 18 och 24 maj visar hur den spanska dagstidningen EL PAÍS skapade en bild av ett Kuba på randen till kollaps och omvandlade den amerikanska regeringens retorik till en journalistisk framställning av Kuba. Att svenska medier skulle vara bättre är naivt att tro. Snarare tvärtom. Det är bara att se och lyssna på statskontrollerade medier som SvT, SR och de miljonärsägda medierna som DN, SvD, AB och så vidare. Nedan en kraftigt nedkortad analys av medierapporteringen. Hela artikeln finns i länken längst ner.
Bild: Cubadebate
Under den senaste veckan, medan den amerikanska regeringen trappar upp sitt tryck mot Kuba genom sanktioner, rättsliga anklagelser, militär utplacering och budskap om en villkorad ”ny relation”, publicerade EL PAÍS en samling av 24 texter där ön framträder som direkt tema eller som bakgrund. Lästa tillsammans utgör dessa texter inte en nyhetsrapportering, utan bildar en narrativ operation.
EL PAÍS, under en period av maximal aggressivitet från Washington mot Kuba, konstruerar en fientlig, vinklad berättelse som tjänar den amerikanska regeringens tolkningsramar: tidningen återger inte mekaniskt Washingtons diskurs, utan bearbetar den redaktionellt, organiserar den efter teman, legitimerar den genom källor och presenterar den enligt de stora internationella journalistikens koder.
Ingen av tidningens korrespondenter rapporterar från Kuba. Journalisterna är huvudsakligen stationerade i Miami och New York, två avgörande enklaver för den politiska, mediala och symboliska produktionen av den amerikanska berättelsen om ön. Detta geografiska avstånd påverkar de tillgängliga källorna, de aktörer som konsulteras, de opinionsklimat som fångas upp och de ideologiska ramar utifrån vilka den kubanska verkligheten tolkas.
Därför bygger EL PAÍS inte sin bevakning av Kuba på observationer gjorda på ön, utan på det politisk-mediala system som Washington har byggt upp kring den; tidningen översätter detta manus till den sofistikerade språkdräkten hos den västerländska liberala journalistiken och klär det i källor, skenbar kontext och analytisk ton, samtidigt som den underliggande ideologiska arkitekturen förblir intakt.
En historia om kollaps
Rubriker publicerade av EL PAÍS om Kuba mellan den 18 och 24 maj 2026. En koncentration av negativa framställningar – kollaps, förfall, desperation, sanktioner, anklagelser, exil och militära hot – samt en upprepning av diskursiva ramar som ligger i linje med Washingtons påtryckningsnarrativ.
Av de 24 texterna placerar 16 Kuba eller det kubanska uttryckligen i rubriken. De övriga håller fast vid temat genom symboliskt laddade ersättningsord: ”Raúl Castro”, ”Díaz-Canel”, ”GAESA”, ”Miami”, ”CIA”, ”Havanna”, ”Caracas” eller ”ICE”. Det är inte isolerade rubriker. De är delar av samma semantiska kedja: sönderfall, kollaps, desperation, regim, sanktioner, hangarfartyg, CIA, GAESA. Upprepningen ger en samlad effekt: Kuba framstår som ett system utan egen framtid, medan Washington framställs som den kraft som påskyndar, styr eller administrerar utgången.
Det avgörande ligger inte bara i hur många gånger amerikanska källor citeras, utan i vilken roll de spelar i berättelsen. I rapporteringen är Washington inte bara en aktör bland andra: det är den som skapar händelserna. Den inför sanktioner. Den väcker åtal. Den sätter in ett hangarfartyg. Den erbjuder en ”ny väg”. Den aktiverar domstolar. Den ställer villkor. Den gör GAESA till ett mål. Placerar Raúl Castro i centrum för en rättsprocess. Projicerar det venezuelanska föregångsexemplet på Kuba.
Kuba, däremot, hamnar oftast i en reaktiv position: det anmäler, varnar, gör motstånd eller beskrivs av tredje part. Även när den kubanska regeringens röst återges, framträder den ofta först efter den maktdemonstration som utgår från USA. Rollfördelningen är tydlig: Washington agerar; Havanna svarar.
Bilderna är också redaktionella
Den visuella diskursen följer samma mönster. Fotografierna prioriterar ledares ansikten, mörka scener, militära symboler, arkivbilder av konflikter, platser för urbana kriser och framställningar av ekonomiska strukturer som är under misstankar. Det visuella vill visa något mörkt, åldrande, blockerat, övervakat som förklaras utifrån konflikten.
Bilderna illustrerar inte bara: de bekräftar. Ett strömavbrott åtföljer inte en notis om elektricitet; det blir en metafor för landet. Ett porträtt av en kubansk ledare identifierar inte bara en auktoritet; det fungerar som ansiktet på en utmattad revolution. Ett hangarfartyg informerar inte bara om utplacering; det introducerar möjligheten till makt.
Bevakningen sker helt och hållet utanför Kuba, med en övervikt av USA (45,8 %) och Spanien (37,5 %), följt av Mexiko (12,5 %) och Venezuela (4,2 %). Avsaknaden av texter som skrivits på ön bekräftar att den journalistiska berättelsen konstrueras från externa centrum för informations- och politikproduktion. Sammantaget står USA och Spanien för 83,3 % av de analyserade artiklarna. Ingen artikel verkar ha skrivits från Kuba.
Respektive land där ”nyhetsartiklarna” utformats. USA 46 procent. Kuba 0 procent.
Denna uppgift bekräftar en central slutsats i undersökningen: EL PAÍS:s bevakning av Kuba bygger inte på observationer gjorda på ön, utan på ett externt nätverk, som huvudsakligen är centrerat i Miami, New York, Washington och Madrid. Avsaknaden av reportage från Kuba påverkar inriktningen, de tillgängliga källorna och de tolkningsramar som organiserar bilden av landet.
Slutsatsen är att EL PAÍSs bevakning av Kuba inte är en enkel samling artiklar, utan en sammanhängande och politiskt vinklad berättelse. I de analyserade texterna beskrivs Kuba återkommande som ett land på randen till kollaps, utan egen förmåga att ta sig ur situationen och utsatt för en kris vars lösning tycks bero på yttre ingripande. Det centrala draget i rapporteringen är dess beroende av den amerikanska berättelsen. På så sätt upphör Washingtons diskurs att framstå som en egenintresserad politisk ståndpunkt och förvandlas till den dominerande ramen: USA sanktionerar, anklagar, sätter in trupper, ställer villkor och lägger fram förslag; Kuba reduceras, nästan alltid, till att tolkas av andra.
Avsaknaden av reportrar på Kuba är därför en avgörande faktor. Det handlar inte bara om en geografisk begränsning, utan om en strukturell förutsättning för inriktningen: att rapportera om Kuba utan att rapportera från Kuba innebär att man är beroende av externa valideringskretsar, av agendor som skapas utanför ön och av källor som i många fall ingår i själva det politiska påtryckningsverktyget. Detta minskar möjligheten att förstå den verkliga inverkan som blockaden, sanktionerna och USA:s aggressivitet har på vardagslivet, och gynnar en ensidig förklaring där de interna problemen framställs som det definitiva beviset på att det kubanska systemet är uttömt.
EL PAÍS konstruerar ett Kuba som förklaras utifrån Washington, skildras utifrån och knappt jämförs med nationella källor på ön. Rapporteringen förnekar inte nödvändigtvis verkliga problem – strömavbrott, ekonomiska svårigheter, migration, politiska spänningar eller brist på varor – men ordnar dem inom en tolkning som tjänar berättelsen om kollaps.
Cubadebate 260526 (nedkortat och redigerat) (ZT)
EL PAÍS, Cuba y la narrativa empaquetada en Washington
NEJ TILL ATTACK PÅ KUBA!
BRYT BLOCKADEN!
KUBA BEHÖVER OSS – VI BEHÖVER KUBA!
Bli en del av solidaritetsrörelsen!
Bli medlem i Svensk-Kubanska!
Eller skicka ett bidrag till Stödfonden!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0
Kuba utsätts nu för en belägring utan motstycke – bristerna och behoven är enorma
Allt stöd till det kämpande Kuba!
Bidrag till insamlingen ”Mediciner till Kuba”. Alla pengar skickas oavkortat.
PG 23 57 15 – 0 ELLER Swish 123 182 37 72