Uppmarschen till en attack mot Kuba
Det amerikanska folket avskyr krig. Det avskyr ännu mer orättvisa och onödiga krig som tär på den amerikanska moralen och statsbudgeten. Det föredrar att regeringen fokuserar på inrikesfrågor, bidrar till att skapa arbetstillfällen, minskar inflationen och utökar hälso- och sjukvården, bland annat. Detta framgår tydligt och konsekvent av resultaten från olika opinionsundersökningar.
När det gäller Kuba visar undersökningar från det ansedda opinionsinstitutet YouGov och Centre for Economic and Policy Research (CEPR) från mars och maj i år att en solid majoritet, över 60 procent, motsätter sig militära åtgärder. Majoriteten motsätter sig dessutom ekonomisk krigföring och förespråkar diplomatiska förbindelser.
Motståndet mot de värsta impulserna från den antikubanska högern kommer från båda partierna och från olika delar av det amerikanska samhället. En grupp republikanska senatorer, däribland en del av ledningen, uttryckte i början av maj sin kritik mot president Trump. De fick sällskap av 16 före detta underrättelseofficerare inom organisationen Veterans for Intelligent Policy (VIPS). Detsamma har gjorts av Black Caucus i kongressen (över 50 lagstiftare), enskilda kongressledamöter och flera progressiva organisationer, kubaner och akademiker.
Det råder dock ingen tvekan om att Vita huset och utrikesdepartementet samordnar en kampanj för att försöka skapa de politiska förutsättningarna som rättfärdigar en aggression mot Kuba.
Vi står inför ett typiskt exempel på vad de amerikanska intellektuella Noam Chomsky och Edward Herman kallade ”konsensusfabrikation”: ett överflöd av sensationsinriktad propaganda mot den amerikanska allmänheten för att få den att acceptera krig.
Så har den amerikanska regeringens historiska tillvägagångssätt sett ut, från explosionen på slagskeppet Maine för att rättfärdiga interventionen på Kuba 1898, till de två världskrigen, Vietnam, Grenada, Panama, Irak, Afghanistan och, mer nyligen, Venezuela och Iran.
För Kubas del är manuset uppenbart:
• Skapandet av en ”fiende”: Detta är den grundläggande axeln i den antikubanska högerns agerande för att försöka föra USA in i konfrontationsscenarier med Kuba. I den officiella diskursen dominerar idén att Kuba utgör en motståndare och ett hot mot den nationella säkerheten. Skälen är föränderliga, anpassas efter den amerikanska kontexten och stöds inte av verifierbar verklighet.
Denna insats leds av utrikesminister Rubio, som demoniserar Kuba för dess utrikesrelationer, regeringssystem och ideologi. I dossiern ingår de påhittade ljudattackerna, de icke-existerande kinesiska baserna, de aldrig sedda 40 000 soldaterna i Venezuela.
De ljög om de 300 drönarna och mer därtill.
• Samverkan med företagsmedier, opinionsbildare och nätverk av giftiga digitala plattformar. De översvämmar den offentliga sfären, digitala utrymmen och konsumenternas sinnen med budskapet att en militär aktion är oundviklig och överhängande. Det spelar ingen roll att fakta inte stöder rubrikerna i medier som Axios, Politico, The New York Times eller NBC News. [Som sedan repeteras i bland annat svenska media]
• Eskalering av det ekonomiska kriget till oöverträffade nivåer. Till de sammanlagt över 240 åtgärderna för att kväva den kubanska ekonomin under Trumps första mandatperiod läggs nu dussintals andra för att öka skadan på den kubanska ekonomin. Framträdande är de verkställande order som utfärdades den 29 januari och den 1 maj 2026 för att blockera leveranser av olja och oljeprodukter samt fördriva utländska företag med närvaro på Kuba.
*USA försöker förvandla Kuba till ett stort koncentrationsläger i stil med de värsta nazisterna under andra världskriget, eller den spanske Valeriano Weyler som USA passivt såg på för att ta över ett försvagat Kuba 1898.*
En regeringstjänsteman uppdaterade den 28 maj för Axios det ökända memorandumet som den biträdande statssekreteraren för interamerikanska frågor vid utrikesdepartementet, Lester Mallory, förevigade i april 1960, om de ondskefulla målen för politiken gentemot Kuba. Tjänstemannen erkände:
”Det kommer att bli hett. Folk kommer inte att ha elektricitet. Maten kommer att förstöras utan kylning. Folk kommer att bli arga. De kan gå ut på gatorna. Och vad händer då? Jag ser inte att [den amerikanske] presidenten skulle stå passiv om det blir förtryck”.
Det makabra syftet är att försämra kubanernas levnadsvillkor för att driva dem till ett socialt uppror och få USA att ingripa som räddare.
• Psykologisk krigföring: genom den tidigare beskrivna arkitekturen av medier och digitala plattformar ingjuts rädsla, spänningar och hopplöshet inför framtiden, ansvaret läggs på den kubanska regeringen och kubanerna uppmanas att älska sin böddel och välkomna utländsk intervention. De ignorerar medvetet utformningen av den amerikanska politiken och dess kalla och avhumaniserade genomförande.
• Uppmaningar till socialt våld. Personer på sociala medier från utlandet följer manualen för icke-konventionell krigföring mot Kuba och uppmanar till våld mellan kubaner. Kongressledamöter från södra Florida ansluter sig öppet, vilket speglar deras intresse av att manipulera den antikubanska politiken för att mobilisera väljare och ignorera de frågor som intresserar medborgarna där.
• Juridik som vapen i politiken. Det bästa beviset är den falska anklagelsen mot armégeneral Raúl Castro för nedskjutningen av flygplanen från Hermanos al Rescate i februari 1996. Den rättsliga åtgärden syftar till att ge sken av laglighet åt en eventuell militär insats. De gjorde redan så mot den venezuelanske presidenten Nicolás Maduro, panamanen Noriega 1989, jugoslaven Milosevic 1998 och många andra. Blodet från de fyra som omkom 1996 vilar på den amerikanska regeringen, luftfartsmyndigheterna i Miami och ledningen för Hermanos al Rescate, som inte hade modet att stoppa de olagliga intrången i det kubanska luftrummet, trots upprepade varningar.
• Utrikesministerns avvisande av samtal med Kuba. Precis som mellan människor kräver varje samtalsprocess mellan regeringar god tro, en vilja att gå framåt, fokus på det som är möjligt och inte på det som skiljer oss åt. Detta saknas i uttalandena från USA:s utrikesminister, som i själva verket verkar spränga processen i luften. Dessa principer saknas även i andra av USA:s ageranden, eftersom de förvärrar den kubanska ekonomins och befolkningens svårigheter, liksom sanktionerna mot de kubaner som fungerar som motparter i samtalen. Det är detta som motiverar det kubanska utrikesdepartementets bedömning att det inte sker några framsteg i processen.
Den nuvarande krisen i de bilaterala relationerna är artificiell, skapad av den amerikanska regeringen. USA:s politik mot Kuba är ensidig. Kuba utgör varken ett hot eller är en fiende till USA. Det finns en grund för utvecklingen av en gemensam ekonomisk agenda och samarbete i frågor som rör nationell säkerhet, utan förödmjukelser och till fördel för båda länderna.
Som vi såg mellan 2015 och 2017 finns det ett stort intresse inom det amerikanska näringslivet och bland kubaner bosatta i USA för att delta i Kubas ekonomiska utveckling. Det är USA:s politik och blockaden som utgör det grundläggande hindret för ett meningsfullt deltagande. De hindrar också ett effektivt samarbete för att bekämpa brott som terrorism, narkotikahandel, människohandel och irreguljär migration.
La crisis artificial y la posibilidad real de una acción militar contra Cuba
Cubadebate 260601 (ZT)
NEJ TILL ATTACK PÅ KUBA!
BRYT BLOCKADEN!
KUBA BEHÖVER OSS – VI BEHÖVER KUBA!
Bli en del av solidaritetsrörelsen!
Bli medlem i Svensk-Kubanska!
Eller skicka ett bidrag till Stödfonden!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0
Kuba utsätts nu för en belägring och hot utan motstycke
Allt stöd till det kämpande Kuba!
Bidrag till insamlingen ”Mediciner till Kuba”. Alla pengar skickas oavkortat.
PG 23 57 15 – 0 ELLER Swish 123 182 37 72