Fidel fyller 100: En revolutionär vision för mänsklighetens framtid
Den 13 augusti 2026 firar världen hundraårsdagen av Fidel Castro Ruz födelse. Hundra år efter hans födelse förblir Fidel en figur av extraordinär historisk betydelse – inte bara på grund av den politiska och socioekonomiska omvandling han ledde på Kuba, utan för att han vågade ställa en av de mest grundläggande frågorna som mänskligheten står inför: Vilken sorts värld vill vi bygga?
Hans svar var kompromisslöst. Han ansåg att mänskligheten inte kunde överleva på obestämd tid i en värld som bygger på exploatering, imperialistiskt herravälde, rasism, krig, fattigdom, ekologisk förstörelse och gränslös rikedomsackumulering. En annan värld var inte bara möjlig; den var nödvändig.
Vi lever under oerhört farliga omständigheter. Fascistiska och auktoritära rörelser växer sig starkare i många delar av världen. Rasism och främlingsfientlighet normaliseras. Folkmord och kollektiv bestraffning av hela nationer och folk har blivit skrämmande rutinmässigt. Koncentrationen av rikedom fortsätter medan miljarder människor lever i ekonomisk osäkerhet. Imperiella rivaliteter intensifieras. Militärutgifterna skjuter i höjden medan sociala behov förblir otillgodosedda. Och över alla dessa kriser hänger den hotande ekologiska katastrofen.
Hundraårsjubileet bör därför inte reduceras till en ren minneshögtid. Det bör vara ett tillfälle för reflektion, kamp och förnyelse. Fidel själv avvisade tanken att hans arv skulle reduceras till monument eller statyer. Den mest meningsfulla hyllningen till honom är inte att föreviga hans bild i sten, utan att fortsätta de kamper som han ägnade sitt liv åt: kampen mot exploatering och förtryck; mot imperialism och kolonialism; och för socialism, fred, suveränitet, internationalism och mänsklighetens frigörelse.
Den kubanska revolutionen illustrerar på ett levande sätt denna praxis i handling och visar hur revolutionära idéer kan omsättas i verklighet och upprätthållas genom kollektiv kamp. Den 1 januari 1959 tog det kubanska folket, under ledning av Fidel Castro, bestämt kontrollen över sitt eget öde och inledde ett nytt kapitel i nationens historia. De senaste decennierna har på ett rikt och djupgående sätt visat vad som kan uppnås när ett folk vinner sin självständighet, försvarar sin suveränitet och utövar sin oförytterliga rätt till självbestämmande.
Under Fidels ledning genomförde Kuba massiva alfabetiseringskampanjer, utökade tillgången till utbildning och hälso- och sjukvård, omformade markägandet, ökade kvinnors deltagande i det sociala och ekonomiska livet dramatiskt och utvecklade institutioner avsedda att göra social välfärd till ett kollektivt ansvar snarare än en handelsvara. Betydelsen av dessa landvinningar kan inte skiljas från de extraordinära omständigheter under vilka de ägde rum.
För Fidel var socialismen inte bara ett annorlunda system för ekonomisk styrning. Det var ett moraliskt och politiskt projekt: ett försök att bygga ett samhälle där människor inte längre i första hand skulle behandlas som redskap för att ackumulera rikedom. Det var därför Fidel gång på gång återkom till teman som värdighet, solidaritet och rättvisa. Och det var också därför Kubas internationalism blev ett så utmärkande drag för revolutionen.
Fidel insåg att Kubas suveränitet aldrig kunde skiljas från andra folks suveränitet och befrielse. Revolutionen avvisade därför tanken att ett litet land endast skulle bry sig om sin egen överlevnad. Kubas internationalism blev ett av de mest anmärkningsvärda uttrycken för denna princip.
Ingenstans var detta mer avgörande än i Afrika. Kubas militära ingripande i Angola bidrog till att försvara Angolas självständighet och spelade en avgörande roll i kampen mot de sydafrikanska apartheidstyrkorna. Mer än 2 000 kubaner offrade sina liv för att försvara suveräniteten och rätten till självbestämmande och frihet för folken i södra Afrika. Konflikten i södra Afrika bidrog direkt till Namibias självständighet och påskyndade apartheids fall i Sydafrika. Betydelsen av denna historia missförstås och förvrängs ofta i väst när Kubas handlingar reduceras till kalla krigets geopolitik. För Fidel var Kubas solidaritet ett grundläggande uttryck för internationalistiskt ansvar.
Kubas insatser var avgörande för Angolas och Namibias självständighet, samt apartheidregimens fall i Sydafrika
Den kubanska internationalismen kom på liknande sätt till uttryck inom hälso- och sjukvården. Hundratusentals kubanska läkare och sjukvårdspersonal har arbetat i Afrika, Latinamerika och Karibien samt i andra delar av världen. Under ebolaepidemin i Västafrika och covid-19-pandemin fortsatte Kuba denna tradition och skickade ut sjukvårdspersonal utomlands, trots att ön själv stod inför allvarliga ekonomiska och materiella begränsningar. Detta var inte välgörenhet. Det var solidaritet. Och den distinktionen är viktig. Välgörenhet förutsätter ojämlikhet mellan givare och mottagare. Revolutionär internationalism utgår från principen att människoliv har samma värde överallt.
Kubanskt hälsovårdssamarbete har omfattat tusentals kubaner och hjälpt miljontals människor
En av de kanske mest framsynta aspekterna av Fidels tänkande var hans förståelse för den ekologiska krisen. Under sitt tal 1979 inför Förenta nationerna på de allierade ländernas vägnar underströk han den pågående och eskalerande förstörelsen av miljön. År 1992, vid FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro, varnade Fidel för att mänskligheten själv hotades av en ekologisk kollaps. Hans ord var anmärkningsvärt framsynta. Han kopplade den hotande miljökatastrofen till den globala ojämlikhetens struktur och hävdade att de rika industrialiserade samhällena, som vuxit fram ur kolonialismen och imperialismen, förbrukade en oerhört oproportionerlig andel av världens resurser, medan stora delar av det globala södern förblev fattiga.
Fidel talar på det stora miljömötet i Rio de Janeiro
Detta var ett avgörande inlägg. Fidel vägrade att betrakta miljöförstöringen som enbart en olycklig följd av individuell konsumtion. Han placerade den ekologiska krisen i sammanhanget av kapitalismens, kolonialismens och den ojämlika utvecklingens politiska ekonomi. Frågan handlade inte bara om huruvida enskilda personer återvann tillräckligt eller konsumerade mindre. Frågan var vem som kontrollerar resurserna, vem som förbrukar dem, vem som tjänar på utvinningen, vem som bär miljökostnaderna – och vems liv som anses vara förbrukningsbara? Hans slutsats är fortfarande gripande: ”I morgon är det för sent att göra det vi borde ha gjort för länge sedan.”
Mer än tre decennier senare har varningen blivit ännu mer brådskande. Klimatförändringar, förlust av biologisk mångfald, stigande havsnivåer, extremväder, ekologisk försämring och förstörelse av ekosystem är inte längre avlägsna möjligheter. De är de avgörande realiteterna för 2000-talet. Fidel förstod något som fortfarande är grundläggande: det kan inte finnas någon genuin ekologisk lösning utan att man tar itu med den globala ojämlikheten. En värld där en minoritet förbrukar enorma mängder resurser medan miljarder människor kämpar för mat, vatten, bostäder, hälso- och sjukvård och energi kan inte helt enkelt göras ”grön” genom tekniska anpassningar.
Mänskligheten behöver ett annat förhållande till naturen – och ett annat förhållande mellan människor. Som Fidel hävdade i Rio var lösningen inte att neka de fattiga utveckling, utan att bygga upp en rättvis internationell ekonomisk ordning där resurser och teknik kunde fördelas utifrån mänskliga behov snarare än vinst.
I centrum för Fidels världsbild stod en djup övertygelse om att historien inte behöver förbli fången i de exploateringsstrukturer som har dominerat det mänskliga samhället. Han såg framför sig en värld fri från imperialistiskt herravälde, rasism, kolonialism, fattigdom och exploatering.
Fidel förstod kraften hos de krafter som stod emot en sådan omvandling. Han förstod att de som gynnas av en orättvis ordning sällan frivilligt avstår från sina privilegier. Men han förstod också något lika viktigt: det är människorna som skapar historien. 26 juli-rörelsen visade det. Den kubanska revolutionen visade det. Folks kamp i hela Asien, Afrika, Latinamerika och Karibien visade det. Och de fortsatta kamperna bland arbetare, bönder, ursprungsbefolkningar, svarta samhällen, kvinnor, ungdomar och förtryckta folk visar det idag.
Alternativet är inte åtstramningar för de fattiga medan de rika fortsätter att konsumera utan gränser. Alternativet är en mer rationell organisation av det mänskliga samhället – en som bygger på solidaritet snarare än konkurrens, samarbete snarare än dominans, och mänskliga behov snarare än privat förmögenhetsuppbyggnad. Det är därför Fidels tankegångar förblir relevanta. Han erbjuder inte en färdig mall för varje problem i det 21:a århundradet. Revolutionärt tänkande bör heller inte förvandlas till dogmer.
Ändå erbjuder han något som kanske är ännu viktigare: ett ramverk för att ställa de rätta frågorna. Vem gynnas? Vem betalar? Vem kontrollerar resurserna? Vems liv värderas? Vem har makten att avgöra framtiden? Och vilken sorts samhälle krävs för att mänskligheten ska överleva?
Ingenstans är den samtida relevansen av Fidels arv tydligare än på Kuba självt. Trots imperiets obevekliga försök att tvinga Kuba att underkasta sig dess vilja – att isolera, utarma och tvinga revolutionen på knä – har det kubanska folket gång på gång visat prov på enastående motståndskraft, beslutsamhet och mod. Dess orubbliga försvar av sitt hemlands självständighet och värdighet är oskiljbart från försvaret av sin egen frihet, värdighet och rätt att bestämma över sin framtid. Gång på gång har Kuba visat att suveränitet inte bara är en juridisk princip utan en levande praxis, som upprätthålls genom folkets kollektiva vilja och uppoffringar.
I dag fortsätter det kubanska folket att förnya och försvara sin revolution, samtidigt som det ställs inför nya och djupgående utmaningar och strävar efter att bevara och fördjupa revolutionens sociala landvinningar och frigörelseambitioner. Kuba förblir ett levande exempel på möjligheten att bygga ett samhälle grundat på solidaritet, social rättvisa, ömsesidig omsorg och det som Fidel beskrev som värdena mänsklig broderskap och social kärlek. Dess betydelse sträcker sig långt bortom landets gränser och ger mänskligheten en kraftfull påminnelse om att en annan väg är möjlig – en väg där människor och deras kollektiva välbefinnande sätts framför exploatering, dominans och den obevekliga jakten på vinst.
Kuba prövas inte under normala omständigheter, utan under förhållanden med extraordinärt yttre tryck. Frågan är om en liten nation ska ha rätten att bestämma över sitt eget politiska och ekonomiska system utan att utsättas för kollektiv ekonomisk bestraffning och en folkmordsliknande belägring, bara för att den valt en väg som strider mot den mäktigaste statens intressen. För dem som tror på nationell suveränitet, internationell rätt och folkens rätt till självbestämmande måste svaret vara tydligt. Det kubanska folket har rätt att bestämma över sin egen framtid.
Och solidaritet med Kuba måste innebära mer än beundran. Det måste innebära motstånd mot en politik som medvetet försvårar vanliga människors liv i hopp om att ekonomiskt lidande ska leda till politisk kapitulation. Kampen mot blockaden – den folkmordsliknande belägringen – är därför oskiljaktig från den bredare kampen för en värld där suveränitet inte är förbehållen de mäktiga.
Fidels arv är inte att allt han trodde på eller varje beslut som fattades under hans ledning ska betraktas som okritiserbart. Den revolutionära historien får aldrig bli en helgonbiografi. Fidels betydelse ligger någon annanstans.
Den ligger i den extraordinära djärvheten i hans centrala tes: att ett litet och ekonomiskt beroende land kunde bryta sig loss från imperialistiskt herravälde; att socialism kunde prövas i Karibien; att utbildning och hälso- och sjukvård kunde betraktas som rättigheter; att internationell solidaritet kunde prioriteras framför geopolitiska överväganden; att folken i det globala södern kunde utöva handlingskraft i världshistorien; och att mänskligheten kunde föreställa sig en framtid bortom kapitalismens logik om oändlig ackumulation.
Fidel var – och är – därför mer än en politisk ledare. Han var – och är – en revolutionär i ordets fulla bemärkelse: någon som inte bara föreställde sig en annan värld utan ägnade sitt liv åt att organisera människor för att bygga upp den. Den visionen fortsätter att inspirera miljoner. Och den fortsätter att provocera hans motståndare just därför att den avvisar påståendet att det inte finns något alternativ. Fidels mest bestående bidrag kan därför vara hans insisterande på att det omöjliga ofta bara är det som mäktiga intressen har lärt oss att betrakta som omöjligt.
Bertolt Brecht skrev om dem som kämpar en dag, dem som kämpar ett år, dem som kämpar i många år – och slutligen om dem som kämpar hela livet. Som Brecht påpekade: ”Det är de som är oumbärliga.”
Fidel var en av dessa människor. Hans liv sträckte sig över 1900-talets extraordinära omvälvningar och in i början av 2000-talet. Han bevittnade de nationella befrielserörelsernas triumf, kolonialimperiernas nederlag, socialiststaternas uppgång och fall, den globala kapitalismens intensifiering och framväxten av ekologiska och tekniska kriser som nu hotar mänsklighetens framtid.
Ändå övergav han aldrig tron på att en annan värld var möjlig. Den tron är kanske hans viktigaste arv. För idag, när förtvivlan ofta framställs som realism och resignation som visdom, påminner Fidels exempel oss om att hopp inte är passivt.
Hoppet måste organiseras. En bättre värld kommer inte automatiskt att växa fram ur ruinerna av nutiden. Den måste man kämpa för. Den måste man föreställa sig. Den måste byggas.
Hundraårsdagen av Fidel Castros födelse är därför inte en inbjudan till nostalgi. Fidels arv är inte begravt i det förflutna. Det lever överallt där människor organiserar sig för att utmana orättvisor och överallt där människor vägrar att acceptera exploatering och förtryck som den oundvikliga ordningen. Att minnas Fidel är att ställa sig den fråga han ställde under hela sitt liv: Vad är vi beredda att göra för att förändra världen? Svaret finns inte bara i tal. Det måste hittas i kampen.
Den värld som Fidel föreställde sig – en värld fri från exploatering, förtryck, imperialism, rasism, fattigdom och krig – har ännu inte förverkligats. Den framtiden är fortfarande oskriven. Och därför fortsätter kampen.
¡Fidel Presente! — ¡Hoy, mañana y siempre!
Isaac Saney 260812 FB (ZT) Saney är professor och specialist på Kuba- och studier om svarta afrikanska diaspora och historia vid Dalhousie University i Halifax, Kanada.
NEJ TILL ATTACK PÅ KUBA!
BRYT BLOCKADEN!
KUBA BEHÖVER OSS – VI BEHÖVER KUBA!
Bli en del av solidaritetsrörelsen!
Bli medlem i Svensk-Kubanska!
Eller skicka ett bidrag till Stödfonden!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0
Kuba utsätts nu för en belägring och hot utan motstycke
Allt stöd till det kämpande Kuba!
Bidrag till insamlingen ”Mediciner till Kuba”. Alla pengar skickas oavkortat.
PG 23 57 15 – 0 ELLER Swish 123 182 37 72