NÄR REVOLUTIONEN BLEV EN LEDFYR
13 augusti var det 100 år sedan Fidel Castro föddes. Om betydelsen av den kubanska revolutionen för många latinamerikaner berättar Luis Abascal från Uruguay.
Jag var tio år när Fidel Castro, Che Guevara, Camilo Cienfuegos och de andra skäggiga revolutionärerna tågade in i Havanna och diktatorn Fulgencio Batista föll.
För oss som var unga studenter i Montevideo, Uruguay, blev Kuba något större än en ö i Karibien. Det blev en fyr. En fyr som lyste genom mörkret och sade att historien inte var skriven för evigt av generaler, oligarker och främmande makter. Att ett folk kunde resa sig och säga: ¡Basta!
Batistas Kuba hade blivit en lekplats för mäktiga amerikanska intressen – ett land där kasinon, bordeller och rikedom kunde blomstra medan fattigdomen förblev vardag för många kubaner. Revolutionen lovade något annat: att landet skulle tillhöra dem som levde på dess jord.
För oss i Latinamerika, några få mil från den stora makten i norr, var detta en omvälvande tanke.
Kuba blev inspiration.
Vi började förstå att ord som suveränitet, värdighet och självbestämmande inte bara hörde hemma i historieböckerna. De kunde uttalas på gatorna, på universitetens gårdar och i de långa samtalen mellan unga människor som vägrade acceptera att våra länder skulle behandlas som någon annans bakgård.
Vi sade: Våra naturtillgångar tillhör våra folk. Vår suveränitet är inte till salu. Vår framtid är inte en handelsvara.
Men varje dröm har ett pris när den stör dem som tjänar på att människor förblir tysta. För oss blev priset batonger, tårgas, arresteringar och rädsla.
Solidariteten med det revolutionära Kuba kunde också kosta.
Men solidaritet är märklig. Den färdas över gränser utan pass. Den kan födas på en gata i Montevideo och nå en ö i Karibien. Den kan födas på Kuba och många år senare återvända till Latinamerika som ett minne.
Jag var ung då och trodde kanske att revolutioner kunde förändra världen över en natt. Med åren har jag förstått något annat.
Revolutioner förändrar inte alltid världen så snabbt som de lovar. Men de kan förändra människans föreställning om vad som är möjligt. Och det är kanske där revolutionens verkliga liv börjar.
Jag tror inte längre att revolutionärer någonsin riktigt dör. De dör som kroppar, naturligtvis. Deras namn kan blekna, deras porträtt kan tas ner från väggarna och deras idéer kan förvrängas av både anhängare och motståndare. Men ibland fortsätter de att leva någon annanstans.I människors medvetande. I deras minnen. I deras handlingar. I den envisa vägran att acceptera orättvisan som något naturligt.
En revolutionär idé kan överleva sin revolution. Den kan ligga tyst i en gammal människas minne och plötsligt vakna när någon återigen säger: Det finns inget alternativ. Då svarar historien: Det har det alltid funnits.
Jag var tio år när de skäggiga männen intog Havanna. Jag är gammal nu. Men någonstans inom mig lyser fortfarande den där fyren från Kuba. Inte som en blind dyrkan av en revolution eller dess ledare, utan som minnet av en tid då vi vågade tro att människan kunde resa sig och säga till makten: Ni äger inte världen. Ni äger inte våra drömmar. Och ni äger inte vår framtid.
Luis Abascal
NEJ TILL ATTACK PÅ KUBA!
BRYT BLOCKADEN!
KUBA BEHÖVER OSS – VI BEHÖVER KUBA!
Bli en del av solidaritetsrörelsen!
Bli medlem i Svensk-Kubanska!
Eller skicka ett bidrag till Stödfonden!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0
Kuba utsätts nu för en belägring och hot utan motstycke
Allt stöd till det kämpande Kuba!
Bidrag till insamlingen ”Mediciner till Kuba”. Alla pengar skickas oavkortat.
PG 23 57 15 – 0 ELLER Swish 123 182 37 72