El Necio uppträder tillsammans med Silvia Perez Cruz i Havanna, Kuba.
Den katalanska sångerskan Silvia Pérez Cruz riktar några ord till Kuba efter sin gratiskonsert i kyrkan San Francisco El Nuevo i Gamla Havanna:
”Tack för att du kom, säger de om och om igen, tack för att du kom, för att du är modig och har modet att komma i dessa så svåra tider, det betyder mycket för oss”, sa de till mig. Man måste åka dit, kamrater.
Kuba, min kära. Det skulle krävas en poet för att berätta allt som händer och känns här. Här känner jag alltid så mycket och förstår så lite. Tack, tack för all den kärlek ni ger oss. Jag hoppas att vår kärlek och vårt ljus, som vi ödmjukt förde med oss i form av sånger, når er.
Den 21:a anlände vi direkt från Los Angeles via Miami; vi tillbringade natten i luften för att inte förlora en enda minut av vår tid på Kuba.
Jag var helt medveten om hur viktig den här konserten var – utan tvekan den viktigaste på denna Latinamerikaturné, i ordets djupaste bemärkelse. På flygplatsen hämtades vi av en underbar person, Dayron. Han skulle under dessa dagar vara piloten på detta rymdskepp på denna andra planet, där tiden står stilla och sinnena mångdubblas. Han tog oss direkt till Alfred Artigas hem, utan tvekan en av de viktigaste personerna i mitt liv; där fanns ytterligare två som delar podiet med honom: Marta och Bori. Bori såg ut som om han hade varit där i fem år, helt smält in i omgivningen. Vi anlände på dagen och natten började sänka sig. Jag såg att folk var smalare än år 22, tröttare, med en ny sorts sorg. Natten tog över, och tillsammans med Carlos promenerade vi alla längs strandpromenaden i mörkret, letande som eldflugor efter den gröna lampan (baren där musikmötena äger rum).
Nu när det inte har funnits el på ett år, när folk har mellan 40 minuter och 3 timmar ljus om dagen och inte vet när det kommer, samlas folk oftare för att spela på strandpromenaden, säger de.
[Bensinen kostar 3 dollar per liter, nyligen var priset uppe i 10, det finns inga mediciner – ”man får inte bli sjuk nu”, säger de – och det som finns är extremt dyrt, sopbilen kommer inte förbi, byggnaderna är slitna, vissa har flyttat]. Vi kom fram till konserten med en annan mycket älskad person – Roly – helt oumbärlig, fantastisk, känslig och en alkemist. Det uppstod en vacker ritual i en grön glödlampa fylld till brädden av livsglädje och lust att spela musik tillsammans; där fanns ljus. Jag sjöng, med en mycket trött röst, men självklart sjöng jag, jag skulle sjunga för er varje dag. I Havanna är det, paradoxalt nog, där jag har känt mest kärlek, generositet och ljus från människorna. Låt inte det där obeskrivliga ljuset i er släckas, den där så kraftfulla och förvandlande kärleken i er – låt den inte slockna. Jag blir arg, jag blir ledsen, men jag koncentrerar mig på KÄRLEKEN. Kärlek. Kärlek. Vi åkte tillbaka på de där elektriska trehjulingarna som rör sig i samma hastighet som en lugn joggare men som får en att glömma hettan i några sekunder. Vi såg hur folk tog sig igenom mörkret på gatorna och väjde för barn som lekte med kulor eller kastade papper under bilhjulen för att se om det lät roligt när bilarna körde förbi. Vi tillbringade natten, som var het.
Var och en kramade sin älskade fläkt, som drevs av något batteri som någon hade byggt. Jag tryckte fel på en knapp och upplevde värmen som aldrig förr, jag överlämnade mig åt den.
Nästa dag åkte vi till stranden med världens vackraste bil. Den stranden gav oss liv, havet var lika vackert som barnens kulor. Eftersom sopbilen kommer alltmer sällan var vi tvungna att rita om sanden. Man måste hålla sig borta från skräpet. Jag lämnade aldrig det vackra vattnet, jag kände så mycket glädje och kärlek, jag kunde inte sluta krama. Jag gick bara upp för att äta vid några mirakulösa småbord som de ställt upp på sanden, den bästa fisken och en helt oväntad hummer. Jag var helt lycklig. Plötsligt dök det upp en grupp musiker från östra Kuba ur ingenting, stranden full av palmer, bärande på flera instrument, däribland en kontrabas. Och ja, självklart, de hamnade mitt framför oss och spelade med havet som bakgrund, och Bori spelade med hjärtat och ett leende på den kontrabasen som verkade gjord för honom, medan de förälskade sig i varandra mellan låtarna. Leenden, sånger och saltvatten.
Vi återvände hem för att förbereda turnéns viktigaste konsert – en av de som för alltid kommer att finnas kvar i vårt minne.
Målet var tydligt: vi måste åka till Havanna och spela utan belysning. Det innebar att hitta en plats med bra akustik, någon som hade en liten förstärkare med ett batteri som räckte i två timmar och motsvarande belysning.
Tack till Darsi och Alfred, och en lång lista med människor. Vi lyckades få sjunga i en kyrka i Gamla Havanna mellan gatorna Cuba och Amargura. Vi tog med en resväska full med batteridrivna ljus från Menorca. Vi började bygga upp scenen. Vi hade världens bästa team, Samanta och Samara, två flickor som känner kyrkan bättre än någon annan. De hjälpte mig att sätta upp cirkeln och vi dekorerade den med blommor från gatan. Jag sa till dem att de måste fortsätta sjunga, anordna konserter även om det inte finns något ljus, och föreställa sig vackra platser och ta hand om dem med blommor… Ta hand om, ta hand om, ta hand om, blommor, blommor, sjunga.
Tiden var inne, köer av människor på gatan, trots att det fortfarande var dagsljus, kyrkan fylldes till bristningsgränsen, ”jag har aldrig sett kyrkan så full”, sa flickorna.
Det var mycket känslor i den varma stämningen. Vi omfamnade varandra djupt tillsammans med musikerna, medvetna om hur betydelsefull den eftermiddagen var, firade i kärlek, ödmjukt men med öppna hjärtan. De tackade oss och vi tackade dem. (Jag föreställde mig och kände att min far var rörd.)
Tillsammans genomförde vi den där konserten medan natten sänkte sig; de små ljusen bildade en ständig cirkel och det inre ljuset tändes hos var och en av de närvarande, inklusive oss själva. Det är svårt att beskriva vad som hände. Det är den ljusaste mörkret jag minns.
Tack, tack, tack. Vi älskar er så mycket, ni finns alltid i våra tankar. Ni är underbara. Glöm inte heller själva vilka ni är.
All vår kärlek.
Silvia Pérez Cruz, El Necio FB 260828 (ZT)
Sílvia Pérez Cruz är sångerska och kompositör. 2012 spelade hon in sitt första soloalbum, 11 de Novembre, som nominerades till årets album i både Spanien och Frankrike. En låt framförd av henne, ”No te puedo encontrar”, fick ett Goya-pris för bästa originallåt för 2012. 2014 släppte hon sitt album Granada.
NEJ TILL ATTACK PÅ KUBA!
BRYT BLOCKADEN!
KUBA BEHÖVER OSS – VI BEHÖVER KUBA!
Kuba utsätts nu för en belägring och hot utan motstycke
Allt stöd till det kämpande Kuba!
Bidra till kampanjen ”1 miljon kronor till Kuba!” Alla pengar skickas oavkortat.
PG 23 57 15 – 0 ELLER Swish 123 182 37 72
Bli en del av solidaritetsrörelsen! Bli medlem i Svensk-Kubanska!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0