Kuba är värt att försvara!
Trots århundraden av kolonialt styre och den efterföljande amerikanska blockaden har Kuba nått betydande milstolpar, väglett av antiimperialism, revolutionär internationalism och solidaritet mellan folk. Idag, när landet står inför ett av de mörkaste kapitlen i sin historia, är det dags att stödja Kuba och ge tillbaka allt det har skänkt världen.
Det vackra Kubas själva existens – en nation vars storslagna historia har gett världen ovärderliga gåvor – står nu på spel på ett avgörande sätt.
Kuba har satsat allt – med kropp och blod – i kampen för många folks självständighet och befrielse, från Angola, Namibia och Sydafrika till Kongo och Guinea-Bissau. Landet har ställt sin gränslösa solidaritet – sprungen ur revolutionens internationalistiska principer – i de mest utsattas tjänst: genom att skicka läkare och erbjuda medicinskt samarbete till Nicaragua, Venezuela, Moçambique, Brasilien, Mexiko och Haiti; genom att ta emot och kostnadsfritt vårda tusentals barn som drabbats av kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl; genom att hjälpa till att bekämpa blindhet via ”Operation Mirakel”; genom att bekämpa ebola i Västafrika; och – under mer än sex decennier – genom att sända ut medicinska brigader till 165 länder, vilket omfattat över 600 000 hälsovårdsarbetare.
Även i mötet med en motståndare som i årtionden försökt förgöra landet, svarade Kuba med solidaritet. Efter orkanen Katrina 2005 erbjöd sig Kuba att skicka fler än 1 500 läkare till USA för att vårda de drabbade. Naturligtvis avvisade imperiet, drivet av sin enorma arrogans, erbjudandet.
Trots att Kuba genomlider en av de svåraste och mörkaste perioderna i sin historia – jämförbar med ”specialperioden” efter Sovjetunionens sammanbrott – satsade landet återigen allt utanför sina egna gränser för bara några månader sedan. Under USA:s offensiv mot Venezuela och försöket att gripa president Nicolás Maduro, miste 32 kubaner livet medan de utförde säkerhets- och försvarsuppdrag i landet. Den kubanska internationalismen hämtar kraft ur två stora arv: José Martís humanistiska, suveräna och antiimperialistiska tankegods – där ”fosterlandet är mänskligheten” – och den marxistiska traditionens revolutionära, proletära internationalism, som bygger på solidaritet mellan folk.
Den kubanska revolutionen, ledd av Fidel, omsatte båda dessa traditioner i konkret och varaktig handling. Kuba utgör kanske ett av de mest slående exemplen på denna filosofi i praktiken – ett synsätt som är så välbehövligt i vår tid.
Kubas stora styrka ligger i det hopp landet ger folk som söker befrielse från kolonialt och imperialistiskt förtryck; det är just därför USA försöker kväva landet.
Vilket land lyckades, på knappt ett år, i stort sett utrota analfabetismen och etablera utbildning och kunskap som grundläggande rättigheter, vilket gjorde det möjligt för barn till bönder eller arbetare att studera vid universitet och bli läkare, forskare, konstnärer eller yrkesutövare?
Vilket land förvandlade hälso- och sjukvård till en universell rättighet och lyckades – trots att det är en liten karibisk ö – utveckla en enastående vetenskaplig och bioteknisk industri, skapa egna vaccin och nå internationellt erkända framsteg inom hälsoområdet?
Vilket latinamerikanskt land har uppnått en sådan status inom idrotten, och fostrat generationer av idrottare som kan mäta sig med stormakter och erövra 244 olympiska medaljer – varav 86 guld?
Vilket land, som i generationer utsatts för en blockad avsedd att kväva det, fortsätter att värna om kunskap och kultur som rättigheter för sitt folk, och upprätthåller skolor, universitet, bibliotek och bokmässor som – även mitt under en förödande kris – fortsätter att sprida miljontals böcker till landets alla hörn?
Vilket land hade modet att genomföra en revolution för att i grunden förändra samhället och, genom sitt exempel, utmana det stora nordamerikanska imperiet?
De som inte känner till storheten hos Kuba, dess folk och dess revolution går miste om ett enastående historiskt epos: ett folks kamp för att vinna och försvara sin suveränitet mot övermäktiga krafter.
De som betraktar landet med misstänksamhet kanske inte förstår vad det innebär att ha levt i århundraden under kolonialt styre – underkastad utländska intressen, exploaterad och nekad rätten att bestämma över sitt eget öde. Tills Kuba en dag reste sig. Kubas ”stora brott” var att våga fatta egna beslut, utan att acceptera påtvingade krav utifrån.
Den reste sig inte bara för att vinna självständighet; den vågade föreställa sig en annan väg och genomgick en genomgripande omvandling av de strukturer för utsugning och rassegregering som – ett arv från århundraden av slaveri och kolonialism – hade hållit den afrokubanska befolkningen underkastad djup social och ekonomisk diskriminering. Däri ligger en grundläggande del av dess djärvhet.
Beläget bara 150 kilometer från USA:s kust beslutade Kuba att i grunden förändra sitt samhälle och försvara sin rätt att göra det gentemot världens mäktigaste nation. Dess revolution framträdde som ett rop till försvar för suveräniteten och som en hoppfull ledstjärna för dem som sökte befrielse från kolonialt och imperialistiskt herravälde.
Det är därför den fruktades – och fortfarande fruktas: inte för sin ekonomiska eller militära styrka, utan för kraften i sitt exempel – eftersom den visade att en nation kunde trotsa Goliat och bygga ett annorlunda samhälle.
I mer än sex decennier har landet nekats andrum. Ända sedan revolutionen segrade har Kuba fått betala ett högt pris för beslutet att inte böja sig. Det har varit dess stora ”brott”: att våga bestämma över sitt eget öde.
USA har utsatt Kuba för en ekonomisk, kommersiell och finansiell blockad som utgör det mest långvariga systemet av ensidiga tvångsåtgärder i modern historia. Det handlar inte bara om – vilket ofta påstås – att USA har beslutat att inte handla med Kuba. Dess räckvidd sträcker sig långt utanför landets egna gränser.
Blockaden riktar in sig på finansiella transaktioner, hindrar Kubas tillgång till internationell kredit, försvårar anskaffningen av nödvändiga varor, bränsle och reservdelar, och påverkar till och med banker och företag från tredjeland som upprätthåller legitima handelsförbindelser med ön. Dess extraterritoriella karaktär förvandlar ett amerikanskt beslut till ett påtryckningsmedel mot en betydande del av det internationella ekonomiska systemet.
År 2026 intensifierades denna strypningspolitik ytterligare inom energisektorn: USA införde en mekanism för att belägga länder som levererar olja till Kuba med tullar, vilket fördjupade en energikris som genomsyrar alla aspekter av livet på ön.
Den kubanska revolutionens ideologi hämtar näring ur två huvudsakliga inspirationskällor: José Martís humanistiska, suveränitetsinriktade och antiimperialistiska idéer, samt den marxistiska traditionens proletära internationalism.
Vi talar inte om en geopolitisk abstraktion, utan om människoliv: om familjer som drabbas av strömavbrott som kan vara i dagar och samhällen som varit utan el i månader; om sjukhus i behov av energi, läkemedel och teknik; och om en allt djupare livsmedelskris där tillgången på mat inte räcker för att tillgodose befolkningens behov – en kris där de tusentals ton livsmedelsbistånd som skickats av länder som Mexiko och Kina inte räcker till.
Bland mycket annat är det denna växande livsmedelsosäkerhet som gör blockaden grovt kriminell, eftersom dess konsekvenser drabbar ett helt folks liv direkt.
Med vilken rätt kan en främmande makt utsätta ett annat folk för en sådan strypning, bara för att den inte accepterar det politiska system som folket valt att bygga upp?
Det är upp till det kubanska folket att avgöra Kubas framtid. De måste själva diskutera sin regering, sina institutioner och det land de vill bygga. Ingen annan.
USA har ingen rätt att använda hunger, energi, handel och finansiell makt som medel för att påtvinga ett annat folk sin egen syn på demokrati. Häv först blockaden; därefter kan kubanerna diskutera den framtid de själva önskar – en framtid som hedrar deras egen historia snarare än den historia andra försöker påtvinga dem.
Det är djupt ohederligt att döma Kuba – dess regering, dess stat och dess historia – som om landet hade kunnat utvecklas under normala förhållanden. Självklart har misstag begåtts. Vilket land, vilken regering eller vilket folk begår inte misstag när de försöker staka ut sin egen väg? Det finns ihärdiga försök att framställa Kuba som en ”misslyckad stat”, men hur kan en nation blomstra fullt ut när den i generationer utsatts för så enorma ekonomiska, kommersiella, finansiella och energirelaterade påfrestningar? Hur kan brister anföras som bevis på misslyckande samtidigt som de förhållanden som skapat dessa brister kvarstår? Hur kan man tala om frihet samtidigt som man straffar ett helt folk för att de utövar sin egen frihet?
Under mer än sex decennier har Kuba bistått 165 länder genom att skicka ut medicinska brigader – brigader som till och med erbjöd hjälp till USA efter orkanen Katrina.
Man kan inte bedöma Kubas historia utifrån så kallad västerländsk demokrati samtidigt som man förvägrar landet en av demokratins mest grundläggande principer: rätten till självbestämmande.
Om allt Kuba har gett världen har varit storslaget och generöst – även under dessa förhållanden – kan vi bara föreställa oss vad landet hade kunnat åstadkomma utan bördan av en blockad som brutalt har hämmat dess utvecklingspotential. Låt landet leva. Låt det andas. Låt det bygga, begå misstag, förändras och välja sin egen väg. Men låt det ske i frihet.
Kuba genomlever en av de mest smärtsamma och svåra perioderna i sin historia. Det kan inte finnas någon revolution utan mat på bordet. Om inte de materiella förutsättningarna för livets uppehälle förändras i grunden, kommer de sociala framsteg som revolutionen uppnått att få svårt att överleva.
Människor lider hunger. De är trötta på att härda ut. Inflation tär hårt på familjer, och brist präglar vardagen. Vi kan inte romantisera lidandet eller begära att ett folk ska leva i evighet på sina heroiska minnen. Revolutionen måste också kunna upprätthållas genom människornas faktiska liv; men att ge upp skulle innebära att förkasta en historia byggd på enorma uppoffringar, att överge en kamp som sträckt sig över generationer och att låta ett utifrån påtvingat strypgrepp slutligen avgöra Kubas öde.
Revolutionens och Fidels arv fungerar idag som en kompass i en tid då nationer återigen utsätts för angrepp, övergrepp och underkuvande. Kampen för suveränitet är återigen avgörande – inte bara för Kuba utan för resten av världen och, i synnerhet, för ”Vårt Amerika”, som Martí kallade den latinamerikanska regionen.
Drömmen som Martí och Bolívar delade är ännu inte förverkligad. Vi har ännu inte skapat ett genuint suveränt latinamerikanskt område – ett område som kan forma sitt eget öde och en gång för alla frigöra sig från det imperialistiska herravälde som söker att kuva och strypa det, lägga beslag på dess resurser och krossa dess folk.
Slut på den skoningslösa plundringen av det globala syd och på det koloniala och nykoloniala förtrycket! Fidel uttryckte detta med enastående tydlighet för mer än sex decennier sedan: ”Låt plundringens filosofi försvinna, så kommer krigets filosofi att försvinna med den!”
Kuba levde under kolonialt styre i århundraden, vilket hindrade landet från att utvecklas under normala förhållanden.
Hur välbehövligt är inte detta mod idag, och hur välbehövliga är inte ledare som kan sätta ord på orättvisor direkt – utan beräknande baktankar, utan omskrivningar och utan rädsla för de politiska konsekvenserna.
Fidel gjorde just detta till försvar för förtryckta folk – inte minst när det gällde Palestina: år 1979 fördömde han inför Förenta nationerna den ”fördrivning, förföljelse och folkmord” som det palestinska folket utsattes för. För Fidel var internationalistisk solidaritet inte bara en slogan, utan ett grundläggande sätt att förstå revolutionen och själva mänskligheten; kanske är det därför hans tankar förblir så aktuella i denna stund.
Idag mer än någonsin har alla revolutionärer, alla humanister och vi alla som står upp för mänskligheten en plikt att ställa våra tankar och handlingar i denna kampens tjänst – att stå sida vid sida till försvar för Kuba och låta det kubanska folket veta att de inte är ensamma och att vi inte kommer att överge dem.
Det är vår plikt att återgälda Kuba för den ovärderliga solidaritet landet har visat världen under så många decennier. Med våra hjärtans styrka och vår enighet ska vi, från jordens alla hörn, kämpa tillsammans för att få ett slut på den brottsliga blockad som påtvingats detta fria och suveräna land.
I en tid då mänsklighetens mest grundläggande värderingar sviktar, står den kubanska revolutionen som ett föredöme av mod, värdighet och motståndskraft. Dess solidaritetslåga och dess djupa lärdomar kommer att bestå och inspirera samvetet hos alla som kämpar för folkens ädla strävan efter frihet.
Kuba är inte ensamt. Vi kommer att finnas där för att värna dess ädla hjärta och stå vid dess folks sida. Ty Kuba har ingen önskan att vara en amerikansk koloni; landet väljer istället att vara en fri och suverän ö.
Älskade Kuba, må ditt folk och din kamp fortsätta att inspirera mänskligheten. Må du alltid lysa som en ledstjärna för Latinamerika och världen, och kämpa för alla folks befrielse och fred.
Renata Wimer, Cubadebate 260922 (ZT)
Renata Wimer är mexikansk aktris och skapare av Teatro del Mundo
Renata Wimer. Foto: FB, Diario Red
Cuba o la osadía por la libertad
KUBA BEHÖVER OSS –
VI BEHÖVER KUBA!
BRYT BLOCKADEN!
Kuba utsätts för en belägring utan motstycke. Allt stöd till det kämpande Kuba!
Bidra till kampanjen ”1 miljon kronor till Kuba!” Alla pengar skickas oavkortat.
PG 23 57 15 – 0, Swish 123 182 37 72
Bli en del av solidaritetsrörelsen! Bli medlem i Svensk-Kubanska!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0