Kram från Kuba – Abrazo de Cuba, reportage från Torsten Carlsson
På min morgonpromenad genom Amancio i Kubas Oriente för några veckor sedan hann jag upp en ensam tjej som gick i samma riktning – sjungandes vackert. När jag passerade henne tackade jag för sången. Hon svarade: ’Att sjunga hjälper mig fortsätta. Det ger mig styrka’. Hon berättade snabbt att hon var sjuksköterska på väg till sitt arbete och så vek hon av på sitt håll. Jag kom mig inte för att fråga henne om ett foto men tog några på avstånd när hon försvann uppför tvärgatan.
Sjungande sjuksköterska på väg till jobbet i Amancio. Foto: Torsten Carlsson.
Igår fick jag ett långt WhatsApp av Yarisbey i Camagüey, inte långt från Amancio. Ett mycket fint stycke text om hur man på Kuba klarar av att fortsätta livet, att klara av dagen trots de enorma svårigheter som den US-amerikanska blockaden orsakar folket på ön. Genom att kramas! Yarisbey hade fått texten av en väninna, som kanske i sin tur fått den av…..kanske sjuksköterskan i Amancio??
Ett fint exempel på kubansk anda, på det kubanska samhällets kärleksfulla mentalitet. Jag bifogar hela texten från denna kubanska amiga nedan. Läs den gärna och förstå lite mer av denna fina ö med sina varma och kärleksfulla människor och hur de klarar av att hålla modet uppe mitt i den nordamerikanska aggressionen.
Kram från Torsten Carlsson 20261112
Yanairis med sin lillasyster. Foto: Torsten Carlsson.
En kram mitt i stormen
Det finns dagar när man vaknar med själen i tofflor. Dagar som börjar med strömavbrott, fortsätter utan vatten och slutar med en nyhet som trycker på bröstet. Dagar när det verkar som om världen konspirerar för att testa ditt tålamod, din optimism, din förmåga att fortsätta satsa på något bättre. Dagar när det enda man vill är att stanna världen ett ögonblick, kliva av vid nästa hörn, andas.
Och det är mitt i allt det där, bland bristen, köerna, den emotionella belastningen av att leva som överlevare, som kramen blir något heligt. Ja, heligt, för en kram, även om den verkar enkel, har kraften att släcka osynliga bränder. En kram räddar dig från att drunkna när du inte orkar mer med tystnaden, med osäkerheten, med den smärtan som inte alltid får ett ord.
Här, på den här lilla ön i Karibien där folk uppfinner sätt att överleva varje dag, med några enkla saker, är kramar en form av motstånd. Många kramar dig inte som en formalitet: de kramar dig med själen. Det spelar ingen roll om det är i ett mörkt rum för att strömmen gått, i en kö i solen, eller när du kommer hem från gatan med hjärtat fullt. Kubansk kram är inte av papper, den är av kött, ben och känsla. Den är stark, tät, varm, med små klappar på axeln inräknade. Ibland gråts den ut, ibland är den tyst.
Och i Kuba, när livet trycker på, är kramar även ett sätt att säga: ”här är jag”. Jag kan inte lösa ditt problem, men jag kan dela det med dig. Och det, tro mig, är redan mycket.
I dessa tider när allt är bristfälligt, när kött och ägg är en lyx och modet är en utdöende vara, saknas inte kramarna. De fortsätter komma från armarna på en mamma som tar emot dig efter en dålig dag. Från en väninna som, även om hon är lika utmattad som du, ser dina ögon och utan att säga något omsluter dig med sina. Från grannen som skakar din hand och till slut tar dig in mot sitt bröst med kraft, som för att säga: ”vilket slags krig detta är som vi lever i, men vi står fortfarande upp!”.
Och det finns också kramar man ger utan att märka det: när du bär ett sovande barn mitt under ett strömavbrott, eller när du håller en äldre person för att hjälpa henne att gå eller ger henne en kyss, även när du inte ens har kraft att prata. Det är kramar förklädda som vardagliga handlingar, men som är lika mycket värda, eller ännu mer.
Kramar är, i dessa så svåra tider, en slags känslomässig kod som inte behöver ord, de är tystnader som säger mycket, de är ett skydd mot motgångar, ett sätt att läka utan skalpell eller mediciner. Här, där psykologerna inte räcker till, kan en bra kram vid rätt tidpunkt vara mer värd än tusen konsultationer.
Och när ångesten knackar på dörren eftersom du inte vet hur du ska klara slutet av månaden, eller slutet av dagen, kan en kram göra skillnaden mellan att ge upp eller fortsätta. Det är som om någon påminner dig: ”du är inte ensam”, ”det här kommer också att gå över”, ”jag förstår dig”. Och det, i tider där så många känner sig ensamma, är livsviktigt.
Det finns de som säger att kubaner är överdrivna. Att vi pratar med händerna, att vi rör för mycket, men jag säger att just där ligger vårt bästa vapen: Känslan. Här är kramen medicin, en handling av tro, ett naturligt antidepressivt medel. Den botar inte matbrist, men den ger näring åt själen, den tar inte bort strömavbrott, men den tänder dig inifrån. Den förändrar inte landet, men den påminner dig om att, även mitt i kaoset, fortsätter vi att vara människor.
Och kramen behöver inga papper, inget visum, ingen internetuppkoppling. Man behöver inte ladda den med data eller be någon om tillstånd. Det enda som behövs är att vara där, se på den andra, öppna armarna och säga med hela kroppen: ”Jag är med dig”.
För om det är något vi kubaner har lärt oss är det att motstå ensam är utmattande, men att motstå tillsammans — även bara med en blick eller en kram — ger styrka, mycket styrka.
Så om världen känns tung idag, om huvudet är fullt och hjärtat halvt brustet… tänk inte så mycket, krama eller låt dig bli kramad, för i detta Kuba av lappade hål och drömmar på vänt, löser inte en kram allt, men den hjälper enormt mycket att gå vidare.
Text: okänd
KUBA BEHÖVER OSS –
VI BEHÖVER KUBA!
BRYT BLOCKADEN!
STOPPA FOLKMORDET!
Kuba utsätts för en belägring utan motstycke.
Allt stöd till det kämpande Kuba!
Bidra till ”Solceller till Kuba!”
Alla pengar skickas oavkortat.
PG 23 57 15 – 0, Swish 123 182 37 72
Bli en del av solidaritetsrörelsen! Bli medlem i Svensk-Kubanska!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0