Barn med cancer i skottgluggen för kampanj
Idag satt jag i väntrummet på sjukhuset och följde med en granne, när jag fick ett meddelande från en vän som bor i Mexiko. Jag läste det och kände hur det snörde åt i bröstet.
Hon skrev: ”Vännen, här håller de en auktion med konstverk för att samla in pengar och hjälpa barn med cancer på Kuba. Jag ville skänka en summa, men nu finns det en kampanj som säger att vi inte ska göra det, eftersom regeringen kommer att stjäla pengarna. Är det sant? Vad ska jag göra?”
Jag satt och stirrade på skärmen. Framför mig, i väntrummet, stod en mamma med sitt barn i famnen och väntade på sin tur. Barnet hade rakat huvud och ett munskydd. Mamman kramade honom som om hon kunde skydda honom från hela världen.
Och jag tänkte: ”Hur ska jag förklara för min väninna vad jag ser?”
Jag svarade henne lugnt:
”Min vän, fråga dem som driver den där kampanjen en sak: har de några bevis? Har de sett något dokument? Känner de någon som har stulit något av dessa donationer? För det gör inte jag. Det jag ser är en mamma som väntar på ett läkemedel som inte kommer fram. Och ett barn som inte bär något ansvar för något.”
Jag sa också något som kom rakt från hjärtat:
”Den som säger åt dig att inte donera skyddar ingen. Hen lämnar det där barnet utan behandling. Och om barnet dör, vem kommer då att bry sig om huruvida regeringen ’skulle ha’ stulit pengarna eller inte? Ingen. Bara mamman, som blir ensam kvar med sin sorg.”
Och där förstod jag den fullständiga grymheten i detta krig.
För att attackera en auktion till förmån för barn med cancer är inte politisk kritik. Det är något annat. Det är att säga: ”Jag föredrar att barnet inte räddas, hellre än att ge den där regeringen en seger.”
Ingen av dem som skriver så har ett barn med cancer på Kuba. Ingen har sålt sin guldring för att betala för en kemoterapibehandling. Ingen har tillbringat en sömnlös natt i väntan på ett läkemedel som inte kommer fram eftersom blockaden hindrar det.
De talar från bekvämligheten bakom sin skärm. Och under tiden finns det här mödrar som ber, läkare som utför mirakel med nästan ingenting, och barn som bara vill leka igen.
Till min väninna i Mexiko skrev jag till slut:
”Donera om du kan. Inte för regeringens skull. För det där barnet som sitter bredvid mig, med sitt kala huvud och sina trötta ögon. För hans mamma, som inte släpper hans hand. För att rädda ett barn är aldrig en politisk handling. Det är en kärlekshandling.”
Hon svarade att ja, hon skulle skänka pengar. Och jag kände en liten, men samtidigt stor, lättnad.
För det här mediekriget kan vi vinna med en enda sak: med mer kärlek än deras hat.
Och när det gäller ett barn med cancer finns det inga ord som räcker till. Det enda som räknas är livet
Mayy Paz, FB, 260914 (ZT)
KUBA BEHÖVER OSS – VI BEHÖVER KUBA!
BRYT BLOCKADEN!
Kuba utsätts för en belägring utan motstycke. Allt stöd till det kämpande Kuba!
Bidra till kampanjen ”1 miljon kronor till Kuba!” Alla pengar skickas oavkortat.
PG 23 57 15 – 0, Swish 123 182 37 72
Bli en del av solidaritetsrörelsen! Bli medlem i Svensk-Kubanska!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0