”Kuba – kommunismens huvudstad”
USAs Utrikesdepartement har i dag offentliggjort ett hundrasidigt dokument, Cuba: The Capital of 21st Century Communism. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt än som ideologiskt strunt.
Jag hyser inte heller det minsta tvivel om att den nuvarande utrikesministern spelade en viktig roll i utarbetandet av denna text. Hela argumentationen i dokumentet följer samma linjer som utrikesministern har framfört i flera offentliga uttalanden under året och når samma bombastiska slutsats: målet för det påstådda nätverket som ”samordnas” av Kuba är att bygga upp en subversiv front som i grunden motsätter sig den västerländska civilisationen.
Även om dokumentet saknar ordlista ska med ”västerländsk civilisation” här uteslutande förstås Förenta staterna, dess allierade, dess neokolonier och dess intressen.
”Mamma, lilla mamma, hon hotar mig!”
Den slutliga texten blandar i lika delar konsensus inom den amerikanska underrättelsetjänsten med ideologiska påståenden och den nuvarande administrationens narrativ. Resultatet är en sammanslagning av fiender som klumpas ihop i en och samma kategori och som, tack vare den politiska berättelsen, förvandlas till agenter för en utländsk makt, nämligen Kuba. Vi står inför ett ögonblick då alla den nuvarande ministerns ”teoretiska” fixeringar och premisser konkretiseras, sammanfattade på ett sätt som gör att den politiska basen i hans rörelse redan utifrån titeln ska veta vem som är skurken och vilka som är hans medhjälpare.
I en inledande analys vågar jag peka på några element som stöder min syn på detta dokument:
Arbetet med källorna är mycket partiskt och begränsat. Det hänvisas till få amerikanska underrättelsedokument, något som man skulle förvänta sig av ett dokument som syftar till att belysa ”Kubas ondska”, och i allmänhet prioriteras ideologiskt motiverade källor, ledare i amerikanska medier och till och med artiklar publicerade på personliga bloggar på WordPress och andra plattformar. Få gedigna undersökningar och mycket propaganda utgör grunden för dessa sidor. Detta kan lätt verifieras genom att klicka på de några tiotal länkar som ingår i dokumentets brödtext.
I inledningen försöker man ge en lång förklaring för att rättfärdiga den uppenbara motsägelsen i berättelsen, som innebär att en ö med 10 miljoner invånare – som i den amerikanska politiska diskursen ständigt beskrivs som en misslyckad stat – framställs som ett hot mot historiens största militära supermakt. Jag citerar:
”Den kubanska kampanjen mot USA är unik. Den är av irreguljär och hemlig karaktär; inte ens under sin militära storhetstid hade Havanna någonsin förmågan att besegra USA i en konventionell väpnad konflikt. I stället har kubanerna fulländat en ny modell för långvarigt utmattningskrig, uppbyggd kring spionage, infiltration, sabotage, nätverk av mellanhänder och en revolutionär infrastruktur utformad för att vända USA mot sig själv.”
”Till skillnad från alla andra aspekter av den kubanska ”misslyckade staten” har denna modell rönt anmärkningsvärd framgång. I mer än ett halvt sekel har denna lilla ö-stat, med en kroniskt svag ekonomi, verkat i centrum av ett omfattande nätverk som sträcker sig över hela västra halvklotet. Kubanerna har tränat och beväpnat tiotusentals gerillakrigare, övervakat våldsamma uppror som störtat flera kontinenter i kaos och stöttat dödliga extremistiska attacker på amerikanskt territorium. Själva ön blev den främsta fristaden för amerikanska terrorister på flykt – som undkom rättvisan efter att ha begått bombattentat, väpnade rån och mord – liksom en framskjuten operationsbas för en rad fientliga utländska makter. Kubanska agenter infiltrerade de högsta nivåerna inom utrikesdepartementet, Nationella säkerhetsrådet och Pentagon, där de verkade i hemlighet i årtionden utan att upptäckas.”
Dessa stycken anger tonen för hur ämnet om den kubanska underrättelse- och kontraspionageverksamheten i relation till USA:s aggressivitet kommer att behandlas.
Dokumentet framställer genomgående Kuba och dess underrättelse- och kontraspionagetjänster som aktiva angripare mot USA, aldrig som en reaktion på USA:s aggressioner. Faktum är att USA:s historia av terrorism mot Kuba inte nämns. Den straffrihet som kända terrorister och mördare åtnjuter, vilka har verkat och fortfarande verkar mot Kuba med fullständig straffrihet på amerikanskt territorium, nämns inte ens.
Man försöker framställa varje koppling mellan en amerikansk vänsterorganisation och Kuba som bevis på spioneri. Det lämnas inte heller några bevis för detta, förutom länkar till debattartiklar och andra tvivelaktiga källor. Listan omfattar allt från aktivister till religiösa och politiska organisationer, vilket tydligt visar att målet – förutom att attackera Kuba och fortsätta rättfärdiga den pågående brottsliga politiken och eventuella framtida skärpningar – är att bana väg för att attackera amerikanska vänsterorganisationer med hjälp av federala regeringsinstitutioners makt.
För att rättfärdiga den ”kubanska hotbildens” historiska beständighet tvekar inte pamfletten att erkänna en historisk sanning som i årtionden har förnekats av rasande och okunniga antikommunister: Kuba var aldrig en marionettstat för Sovjetunionen. Låt oss uttrycka det i de termer som utrikesministern godkänt:
”Den vanliga framställningen av Kuba som en tidigare klientstat till Sovjetunionen är, i bästa fall, ofullständig. Även om Havanna upprätthöll ett nära samarbete med Moskva under hela kalla kriget och var beroende av ryskt stöd för att tillgodose väsentliga materiella behov, var kubanerna aldrig blotta redskap i sovjeternas tjänst. Faktum är att Kuba och Sovjetunionen under den andra halvan av 1900-talet kom att förkroppsliga väsentligt olika poler inom den globala marxistiska rörelsen. Den kubanska kommunismen bidrog till att forma en unik och särskilt farlig gren av den revolutionära vänstern – uppbyggd kring rasmässiga, sociala och till och med civilisatoriska kränkningar, snarare än kring den ekonomiska klasskonflikten – som så småningom skulle etablera sig som den dominerande formen av vänsterradikalism över hela världen.”
I sin iver att framhäva sitt centrala tema går dokumentet naturligtvis så långt att det nästan hävdar det motsatta: att Sovjetunionen var underordnad Kuba.
I sin återupptäckt av att den kubanska revolutionen var en revolution och gjorde sitt yttersta för att knyta band med andra revolutionära krafter över hela världen, konstruerar pamfletten en berättelse där den förvandlar ras- och medborgerliga rättighetskampen i USA, de antikrigsinriktade studentrörelserna och självständighetsrörelser som den puertoricanska till ”skapelser” av Castro. För att inte tala om den antikoloniala kampen i tredje världen, som utan tvekan iscensattes i ett kontor i Havanna.
I sin egen retoriska frenesi hävdar texten:
”Kampen hade gått bortom klasskampen för att bli en civilisatorisk konflikt av mycket större omfattning, som krävde inte bara ekonomisk jämlikhet, utan också en social, kulturell och till och med andlig omvandling. Dess förespråkare talade i termer av en enda global kamp – som sträckte sig från slagfältet till klassrummet – mellan Västvärlden och tredje världen. Enligt deras syn var den revolutionära aktören inte längre det industriella proletariatet, utan de koloniserade nationerna och folken i det globala syd. Den främsta antagonisten i världshistorien var inte längre ”kapitalet”, utan den västerländska civilisationen själv.”
Längre fram i samma avsnitt bekräftar de återigen:
”Medan den gamla sovjetiska vänstern hade organiserat sig kring partiet, fackföreningarna och de marxistiska teorierna om den ekonomiska klasskampen, drevs den nya vänstern av Black Power, radikal feminism, tredje världens befrielse och – framför allt – ett radikalt avståndstagande från västerländsk kultur, historia och identitet i alla dess former.”
Problemet med att upprepa denna imbecilla slutsats om och om igen är att den bara visar på en bristande förståelse för de fenomen man påstår sig vilja ta itu med. En viktig del av denna revolutionära tradition är också en del av västvärldens kultur, historia och identitet. Västvärlden är inte bara den koloniala och imperialistiska tradition som USA representerar, utan också traditionen av revolutionär kamp och frigörande tänkande som just smiddes mot dessa makter.
Och precis som man bortser från kampen utåt, bortser man också från karaktären hos de sociala kamparna inom själva USA. Större delen av dokumentets andra hälft är en lista, i bästa McCarthy-stil, över organisationer och individer, från Kuba och utlandet, som enligt författarnas bedömning ingår i det nätverk som gör Kuba till ”2000-talets kommunismhuvudstad”. Dokumentet blir till slut en salig röra där olika organisationer inom USA, organisationer på Kuba, nätverket Red Avispa som infiltrerat kontrarevolutionära grupper i Miami, palestinska och andra utländska väpnade organisationer blandas ihop med Ryssland, Kina, Iran och alla andra verkliga eller upplevda fiender till imperiet. En anklagelsestråd, skulle man kunna säga.
Till vissa personers förtret innehåller dokumentet också lovord om de kubanska underrättelse- och kontraspionagetjänsterna, blandat med överdrivna påståenden om deras påstådda ”subversiva” effektivitet. Låt mig citera en sista gång:
”Underrättelsedirektoratet (DI), fram till 1989 känt som Generalunderrättelsedirektoratet (DGI), är Kubas främsta utrikestjänst. Än i dag är det en av världens mest effektiva mänskliga underrättelseoperationer. Under de senaste sex decennierna har byrån spelat en avgörande roll i en imponerande mångfald av operationer, från infiltration av universitet och organisering av revolutionära rörelser i USA till utbildning av palestinska terrorister i Sydjemen.”
Bristen på bevis för dessa påståenden har aldrig varit ett hinder för att oavbrutet upprepa dem.
Dokumentet blir i slutändan en sammanställning av sanningar för de redan övertygade, men tål knappast en djupgående analys. Många av påståendena håller inte och andra är rena lögner. Denna typ av texter tjänar endast till häxjakt och den nuvarande utrikesministerns antikubanska strävanden.
Som John Proctor (en rollfigur i ”Häxorna i Salem”, det ikoniska verket som Arthur Miller skrev som en anklagelse mot mccarthyismen) utbrast när hans hustru arresterades för att ställas inför rätta anklagad för häxeri: —Jag ska säga dig vad som vandrar genom Salem: hämnden vandrar genom Salem!
José Ernesto Nováez Guerrero, FB 260720
NEJ TILL ATTACK PÅ KUBA!
BRYT BLOCKADEN!
KUBA BEHÖVER OSS – VI BEHÖVER KUBA!
Bli en del av solidaritetsrörelsen!
Bli medlem i Svensk-Kubanska!
Eller skicka ett bidrag till Stödfonden!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0
Kuba utsätts nu för en belägring och hot utan motstycke
Allt stöd till det kämpande Kuba!
Bidrag till insamlingen ”Mediciner till Kuba”. Alla pengar skickas oavkortat.
PG 23 57 15 – 0 ELLER Swish 123 182 37 72