New York Times: Att skylla på offret
Förra månaden publicerade New York Times en ”gästkrönika” av Ada Ferrer, professor vid Princeton University och författare till en kubansk historiebok som belönats med Pulitzerpriset. Som titeln ”Min far skrev brev till den kubanska regeringen. Här är mitt” antyder, är Ferrer krönika utformad som ett brev riktat till Kubas president Miguel Díaz-Canel. Även om Ferrers korta artikel kan verka som en ganska obetydlig detalj i den senaste tidens flod av kommentarer om Kuba, och därmed knappt värd vår uppmärksamhet, är den i själva verket en ovanligt avslöjande och lärorik text som ger ett utmärkt exempel på en enkel sanning: till och med många till synes moderata, intellektuellt sofistikerade observatörer accepterar de grundläggande premisserna för den amerikanska regeringens politik gentemot Kuba.
Den första av dessa premisser är att den kubanska regeringen bär skulden för Kubas socioekonomiska problem. Glöm det fullständigt förödande amerikanska embargot; glöm de otaliga – och mycket väl dokumenterade – sabotage- och terrorhandlingarna mot Kuba som utförts eller tolererats av USA sedan 1959; glöm de på varandra följande amerikanska regeringarnas obevekliga ansträngningar att destabilisera Kuba och lägga sig i landets inre angelägenheter; glöm den nuvarande oljeblockaden och andra åtgärder med vilka USA syftar till att framkalla social oro på Kuba. För Ferrer är den kubanska regeringen problemet. Men Ferrer accepterar inte bara premisserna för den amerikanska politiken, utan faktiskt accepterar politiken i sig, även om hon gör det, som vi ska se, indirekt, på ett omständligt sätt. Och detta är inte förvånande, för Ferrer tror helt enkelt, som vi också ska se, att denna politik på inget sätt undergräver eller begränsar Kubas suveränitet.
Ferrer inleder sin essä med att hänvisa till de brev som hennes far skrev till Fidel Castro från Miami Beach. I alla hennes fars brev till Fidel, informerar Ferrer oss, var ”det grundläggande budskapet tydligt: Det var dags för förändring.” Detta är också budskapet i Ferrers brev. Men vilken sorts förändring?
Eftersom USA i årtionden har bedrivit en absolut omänsklig politik gentemot Kuba – vars viktigaste del har fördömts av FN:s generalförsamling år efter år sedan början av 1990-talet – och Ferrer skriver för en främst amerikansk läsekrets, antar man naturligtvis att hon menar en förändring av USA:s politik. Det är också naturligt att göra detta antagande eftersom Ferrer, som amerikansk medborgare, i första hand har en skyldighet att kräva förändringar i den amerikanska regeringens politik som är grym och orättvis. När allt kommer omkring representerar den amerikanska regeringen henne; om den bedriver en politik som Ferrer inte bara avvisar utan som också orsakar enormt, onödigt lidande, är hennes första skyldighet att fördöma denna politik.
Tyvärr har Ferrer en helt annan sorts förändring i åtanke. Enligt Ferrer är det Kuba som måste förändras. För att stödja sin sak nämner Ferrer ett antal problem. Dessa inkluderar, förutom de utbredda strömavbrotten, ”sjukhus som har svårt att driva kuvöser eller dialysmaskiner eller till och med de gamla fläktarna i sin ständigt förlorade kamp mot hettan”, och det faktum att ”de mest grundläggande läkemedlen inte finns tillgängliga”. Ingen skulle förneka att Kuba står inför de problem som Ferrer nämner och att dessa problem verkligen är mycket allvarliga. Inte heller skulle någon förneka att de inte kan hanteras på ett adekvat sätt förrän vi förstår orsakerna till dem. Vad är då den främsta orsaken till den brist, de underskott och de ekonomiska misslyckanden som har lett till dessa problem?
För Ferrer är svaret helt klart inte embargot, vars inverkan och effekter hon ägnar endast ett enda, nedlåtande stycke åt, som inleds med: ”Ja, jag vet. Embargot. Det gör allt så mycket svårare.”
Det är så enkelt: att utsättas för USA:s försök till systematisk ekonomisk strypning i mer än sex decennier gör helt enkelt saker och ting ”så mycket svårare”. Som om vi – eller Kubas president, som trots allt är Ferrer adressat – inte hade fattat hennes poäng, påminner Ferrer oss omedelbart, i nästa stycke, om att ”det finns så många saker som embargot inte kan förklara”. Det förklarar inte, säger Ferrer, regeringens misslyckande med att genomföra de ekonomiska reformer som utlovades för femton år sedan, eller ”den katastrofala valutarestruktureringen som fick inflationen att nå tre siffror i januari 2021”, för att inte tala om de kubaner som, enligt henne, ”sitter och tynar bort i fängelse för sin konst, sin röst, sitt exempel”. Hon fortsätter sin bredsida och skriver: ”Ni fördömer embargot hela tiden och skyller allt som är fel i Kuba på det. Men klagande kan inte ersätta politik. Berätta för mig, eller ännu bättre, berätta för det kubanska folket, vad är er plan för att hantera det faktum att embargot existerar? Vad är er plan för att försöka förhandla fram en lättnad av det?”
Vid denna punkt i brevet undrar man naturligtvis: ”Men vad är egentligen Ferrer ståndpunkt när det gäller USA:s behandling av Kuba?” Omedelbart efter de rader jag just citerade ger Ferrer, i viss mening, sitt svar på denna fråga, när hon säger till Kubas president: ”Ta inte detta brev som ett försvar av USA:s politik gentemot Kuba.” Detta är säkert det märkligaste uttalandet i hela essän – förutsatt att det inte är menat som ett skämt – eftersom det Ferrer presenterar i sin text i praktiken är just det: ett försvar av USA:s politik gentemot Kuba. För om en författare underlåter att fördöma USA:s embargo mot Kuba och minimerar landets ansvar för Kubas extremt allvarliga socioekonomiska problem; lägger hela bördan för att lösa dessa problem på Kuba; vägrar att ställa några krav på det land som har ägnat så många år och oändliga resurser åt att försöka tvinga Kuba – ett mycket litet, underutvecklat land – till underkastelse och lydnad; och bortser från det faktum att den amerikanska regeringen i sina förbindelser med Kuba konsekvent bryter mot FN-stadgan, OAS-stadgan och Wienkonventionen, då är den författarens ståndpunkt i praktiken omöjlig att skilja från den hos människor som försvarar den amerikanska politiken gentemot Kuba.
Att Ferrer ger ett implicit stöd till USA:s politik gentemot Kuba blir ännu tydligare om vi har i åtanke vad hennes brev säger om suveränitet. ”Du och din regering har förvanskat ordet suveränitet”, säger Ferrer till Díaz-Canel. Hon tillägger: ”Du har svingat ordet som ett vapen för att undvika att ta itu med svårare frågor. Du har agerat som om det vore din enda bedrift, när det aldrig har varit det. Du ersatte beroendet av USA med beroendet av Sovjetunionen och senare av Venezuela.”
Otroligt nog verkar Ferrer tro att den amerikanska regeringens behandling av Kuba på inget sätt äventyrar den kubanska suveräniteten. Men att införa sanktioner mot länder och företag som vill handla med Kuba; att använda diplomatisk personal för att rutinmässigt lägga sig i Kubas inre angelägenheter; att upprätthålla en militärbas på kubanskt territorium mot det kubanska folkets vilja; att finansiera otaliga organisationer och medier vars enda syfte är att destabilisera det kubanska samhället; och att förhindra att bränsle når ön – var och en av dessa saker begränsar Kubas förmåga att utöva sin nationella suveränitet.
En författare skulle kunna ignorera sådana faktorer endast om hon eller han, för att citera Ferrer, hade ”förvanskat ordet”. Och detta är precis vad Ferrer har gjort – förvanskat betydelsen av suveränitet, vilket hon tycks anse vara fullt förenligt, när det gäller Kuba, med underkastelse under USA. Faktum är att hon mycket väl kan tro att detta är vad begreppet ”suveränitet” betyder i just detta fall. (Bör vi då bli förvånade över att hennes artikel aldrig nämner Guantánamo?) Men om detta är hur Ferrer förstår suveränitet finns det förstås knappast någon anledning för henne att avvisa den amerikanska politiken gentemot det revolutionära Kuba.
När det gäller den gamla kontrarevolutionära anklagelsen att den kubanska revolutionen bara ersatte ett ”beroende” med ett annat, ser Ferrer verkligen ingen skillnad mellan USA:s nästan fullständiga dominans över den kubanska ekonomin före 1959 och det bistånd som mottogs, efter den kubanska revolutionens triumf, från Sovjetunionen och Venezuela? Tror Ferrer verkligen att inflytandet från sovjetiska eller venezuelanska tjänstemän på Kuba någonsin har varit ens i närheten av jämförbart med inflytandet – och makten – hos amerikanska tjänstemän före den kubanska revolutionen? Det var ju trots allt en period då ”den amerikanske ambassadören var den näst viktigaste mannen på Kuba…och ibland till och med viktigare än presidenten”, som Earl E. T. Smith, en före detta amerikansk ambassadör på Kuba, berättade för en underkommitté i den amerikanska senaten 1960. (Och vilka alternativ hade egentligen Kuba, när USA väl hade bestämt sig för att isolera Kuba både politiskt och ekonomiskt från så stor del av världen som möjligt?) I vilket fall som helst åberopar Ferrer också implicit denna idé om ”beroende” för att förklara Kubas nuvarande tillstånd: ”Utan en extern beskyddare”, skriver hon, ”håller Kuba på att… implodera.” Lägg märke till att Ferrer här resonerar i linje med den amerikanska regeringens tolkning av händelserna: problemet är inte de amerikanska hoten och sanktionerna som hindrar Kuba från att fritt bedriva handelsförbindelser med andra länder, utan förlusten av ”en extern beskyddare”.
Ferrer avslutar sin essä med att förklara att ”det är åtminstone dags för en verklig nationell dialog”. Hon menar förstås en dialog under tvång, en dialog inom ramen för hot och tvång, en dialog där kubanerna som bor på ön har en pistol riktad mot huvudet. (En sådan ”dialog” skulle för övrigt vara långt ifrån den ganska lovande dialog som började ta form under Carter-administrationen.)
Tyvärr tenderar vissa människor, ju mer hämndlysten, hänsynslös och kriminell den amerikanska aggressionen mot Kuba är, desto mer att faktiskt skylla på offret för denna aggression – det vill säga att skylla på Kuba – för de problem som plågar det kubanska samhället. Kanske är det inte helt överraskande att vissa vanliga människor i USA, som har utsatts för årtionden av antirevolutionär propaganda och indoktrinering, till slut skyller på offret för en sådan aggression. Men att en historiker av Ferrers storhet uppmuntrar denna övning i att skylla på offret, och att hon gör det just i det ögonblick då USA inte sparar på några ansträngningar för att skapa en humanitär kris på Kuba, är förvånande och ett mycket oroande tecken på tiden.
Renzo Llorente, Madrid, Monthly Review 260612 (ZT)
Blaming the Victim: Ada Ferrer’s Letter to the Cuban President
NEJ TILL ATTACK PÅ KUBA!
BRYT BLOCKADEN!
KUBA BEHÖVER OSS – VI BEHÖVER KUBA!
Bli en del av solidaritetsrörelsen!
Bli medlem i Svensk-Kubanska!
Eller skicka ett bidrag till Stödfonden!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0
Kuba utsätts nu för en belägring och hot utan motstycke
Allt stöd till det kämpande Kuba!
Bidrag till insamlingen ”Mediciner till Kuba”. Alla pengar skickas oavkortat.
PG 23 57 15 – 0 ELLER Swish 123 182 37 72