”Till Kuba för att få det som USA nekar min mor”
Min pappa tog det här fotot av min mamma och mig i juni 2026, några dagar innan min mamma fick diagnosen demens i ett tidigt skede, troligen Alzheimers. Jag hade alltid förväntat mig smärta och förtvivlan för familjerna efter en sådan diagnos. De läkemedel som finns tillgängliga i USA stoppar inte, och än mindre vänder, utvecklingen av denna degenerativa neurologiska sjukdom.
Men min forskning i sommar om NeuralCIM – ett kubanskt läkemedel som lanserades i början av året – har gett mig hopp. Jag reser till Kuba den 15 september och kommer tillbaka med en dos som räcker i 48 veckor till min mamma.
Foto: CIM
De kliniska prövningarna visade lovande resultat hos patienter med lätt till måttlig demens, utan några betydande biverkningar. Av de 174 kubanska deltagarna stabiliserades 30 %: deras symtom förvärrades inte efter 48 veckor. Det överträffar redan vad läkemedlen mot Alzheimers i USA åstadkommer. Men 54 % uppvisade mätbara förbättringar som kvarstod vid efterföljande årliga uppföljningar. Detta är utan motstycke inom demensvården i USA.
Min familj märkte förändringar i min mors tankesätt långt innan hon fick sin diagnos. Men eftersom sjukdomen inte har hunnit utvecklas så långt kan de värsta effekterna fortfarande undvikas.
Med tanke på att 600 000 nordamerikaner blir funktionshindrade på grund av Alzheimers varje år är det nedslående att så få känner till NeuralCIM. Men en läkare i Colorado – dr Bill Blanchet – hänvisar sina Alzheimerpatienter till att skaffa detta läkemedel i Kuba. Hans personal berättade för mig att 85 patienter från hans mottagning, Boulder Internal Medicine, redan har gjort det. De tar inte emot nya patienter, men de gav mig gratis råd om hur man kan få tillgång till NeuralCIM direkt på Clínica La Pradera på Kuba, som tar emot internationella patienter. I intervjuer beskriver dr Blanchet sitt samarbete med kubanska läkare, hur han har sett sina patienter förbättras dramatiskt och varför hans kollegor inom den medicinska världen borde uppmärksamma detta.
Varför marknadsförs inte framsteg som NeuralCIM i större utsträckning i USA? Varför genomför inte medicinska institutioner i USA redan sina egna kliniska prövningar och arbetar så snabbt som möjligt för att göra denna behandling tillgänglig för de miljontals familjer som idag drabbas av denna sjukdom?
En del av problemet är geopolitiken. Den amerikanska regeringen är fast besluten att upprätthålla en brutal blockad mot Kuba. Denna politik inleddes 1960, efter den kubanska revolutionen, som ur Washingtons perspektiv förvandlade ön till en geopolitisk motståndare. I januari 2026 stängde Trump av oljetillförseln till detta importberoende land, vilket utlöste den värsta humanitära krisen som Kuba har drabbats av sedan tiden före revolutionen.
Kuba saknar nu tillräckligt med olja för att upprätthålla grundläggande tjänster. Landet drabbas av roterande strömavbrott mitt i en kvävande hetta. Människorna kan inte använda kylskåp, fläktar eller spisar. De har inte längre råd med basvaror. Kollektivtrafiken är lamslagen. Även om hälso- och sjukvårdssektorn prioriteras vid fördelningen av den knappa tillgängliga elen lyckas inte ens sjukhusen alltid hålla belysningen tänd. På grund av den allmänna bristen skjuts operationer upp.
Djupt rotade företagsintressen utgör ett ytterligare hinder för distributionen av NeuralCIM i USA. USA-baserade riskkapitalbolag har stora investeringar i den mångmiljardindustri som sysslar med demensvård. Ett samarbete med Kuba för att ge den amerikanska befolkningen tillgång till läkemedel som motverkar Alzheimers skulle samtidigt gynna den kubanska ekonomin, samtidigt som det skulle minska dessa företags vinster.
I stället orsakar den amerikanska politiken onödigt lidande för båda befolkningarna.
Denna skandalösa brutalitet ingår i en bredare global ordning av organiserad grymhet. Jag bevittnade detta när jag besökte Irak 1999 som en del av en fredsdelegation. Jag var knappt 18 år gammal. Vid den tiden kvävde USA Irak med sanktioner utformade för att orsaka undernäring och sjukdom bland de mest utsatta. De utmärglade kropparna hos de hungrande barnen som jag såg på sjukhusavdelningarna avslöjade den sanna essensen av de amerikanska sanktionerna. Sedan dess har jag varit aktivist mot USA:s ekonomiska krig, men jag trodde aldrig att min egen mors välbefinnande skulle bero på generositeten och gästfriheten hos just den nation som min regering försökte förstöra.
Efter år av på varandra följande amerikanska regeringar som har tillhandahållit vapen och politiskt skydd för Israels massmord på palestinier är det idag obestridligt att eliterna inom båda politiska partierna har normaliserat folkmord som ett sätt att lösa en politisk konflikt. För att ändra kurs krävs ett politiskt brott som tvingar de amerikanska institutionerna att radikalt omforma sina prioriteringar.
En framgång skulle innebära följande: amerikanska hälsoorganisationer skulle licensiera NeuralCIM:s teknik och genomföra påskyndade kliniska prövningar här. Personer med Alzheimers i USA skulle kunna få prisvärda recept från sina egna läkare, utan att behöva resa tusentals kilometer. Kubas ekonomi skulle stabiliseras, och dess hälso- och sjukvårdssystem skulle stärkas.
Till skillnad från den amerikanska hälsovårdsmodellen syftar de socialistiska värderingar som ligger till grund för det kubanska systemet framför allt till att befolkningen ska bli friskare, inte till att berika en liten minoritet. Att avveckla USA:s imperialistiska dominans skulle bana väg för att dessa humanistiska värderingar också skulle kunna antas här.
Tack vare kubanernas uppfinningsrikedom har jag hopp för min mor. Så länge de amerikanska tulltjänstemännen inte stoppar mig är jag övertygad om att min mor kommer att klara sig.
För tillfället riktar jag min sorg, min förtvivlan och min solidaritet mot det kubanska folket, som utsätts för ofattbara fasor av vår regering, som hämnd för att de har försvarat sin revolution.
Som en liten gest av solidaritet fyller jag mina resväskor med medicinska förnödenheter som blockaden artificiellt har gjort sällsynta. När jag får reda på hur mycket jag faktiskt kan ta med mig kan det hända att jag ber om hjälp. Under tiden, om du har resurser eller idéer om hur du kan bidra, skriv gärna till mig.
* Vittnesmål publicerat av Ben Grosscup på hans Facebook-profil.
Cubadebate 260827 (ZT)
En Cuba busco lo que EEUU le niega a mi madre: esperanza contra el Alzheimer
NEJ TILL ATTACK PÅ KUBA!
BRYT BLOCKADEN!
KUBA BEHÖVER OSS – VI BEHÖVER KUBA!
Kuba utsätts nu för en belägring och hot utan motstycke
Allt stöd till det kämpande Kuba!
Bidra till kampanjen ”1 miljon kronor till Kuba!” Alla pengar skickas oavkortat.
PG 23 57 15 – 0 ELLER Swish 123 182 37 72
Bli en del av solidaritetsrörelsen! Bli medlem i Svensk-Kubanska!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0