Trumps offensiv mot Kuba

”Tålamodet är slut”. USA varnar att Trump inte längre tolererar den kubanska regimen.
”När ni röstar i det kommande valet, tänk er att det är jag som ställer upp och att ni röstar på mig”, sade Trump.
Trump räknade med att Flávio Bolsonaros seger – som hans regering och hans allierade inom teknikoligarkin hade arbetat så hårt för – skulle göra det möjligt för honom att fullborda kontrollen över Latinamerika och Karibien genom underdåniga, likasinnade extremhögerregeringar, med undantag endast för Sheinbaum i Mexiko och Díaz Canel på Kuba. Med Bolsonaro vid makten skulle Brasilien också lämna BRICS-gruppen, vilket skulle försvaga detta konkurrerande ekonomiska block som även omfattar Kina, Ryssland, Indien och Sydafrika och som representerar nästan 50 % av världens befolkning och BNP. USA kommer att fortsätta att trakassera Lulas nya regering, som kommer att tvingas regera med en minoritet i Kongressen och med stora svårigheter att driva igenom och fördjupa Lulas ekonomiska och sociala reformer. Bolsonaros flykt och hans exil i USA innebär dock ett hårt slag för hans parti i Brasilien, hans väljare och för Trump.
Men det är inte den enda oron som den republikanske magnaten har i regionen när det gäller att omforma den efter eget behag till en uppdaterad version av 1800-talets Monroe-doktrin.
För många månader sedan försäkrade han att han skulle ta ”kontrollen över Kuba”, en symbol för USA som han var övertygad om skulle ge honom rösterna från den inflytelserika kubanska gemenskapen samt från amerikanska jordbrukare, boskapsuppfödare och företagare som är ivriga att ta för sig av den kubanska marknaden. Trump avser att förvandla ön till en stor semesterort som kontrolleras av hans eget familjeägda fastighetsholdingbolag och av andra stora hotell- och byggföretag. Dussintals hotell som tillhör stora europeiska hotellkoncerner – däribland spanska Meliá – har stängt sina dörrar på grund av hot om repressalier från USA och kan komma att ersättas av amerikanska företag. ”När vi är tillbaka från Iran ska vi ta itu med Kuba”, fortsätter den republikanske magnaten, övertygad om att man på den rebelliska ön – som ingen av de presidenter som föregått honom i Vita huset sedan 1959 lyckats underkasta – kan upprepa den ”venezuelanska modellen”.
Den 28:e oktober röstades det återigen i FN:s generalförsamling om ett resolutionsförslag som lagts fram av Kuba och som fördömer den blockad som landet utsatts för sedan 1962 och som har skärpts till det yttersta under Trumps andra mandatperiod.
Trots att resolutionen ännu ett år röstades igenom med stor majoritet – 130 länder röstade för – utövade Trump påtryckningar på ett stort antal länder och lyckades få 17 av dem att rösta emot, och 21 att avstå från att rösta. År 2025 röstade 165 länder för Kubas förslag, endast sju röstade emot och 12 avstod från att rösta. Den globala vågen av höger- och extremhögerpolitik samt Trumps påtryckningar var avgörande för denna förändring. I Europa var det Slovenien och Bosnien-Hercegovina som gick från att rösta för Kuba år 2025 till att nu rösta emot, och både Tyskland, Italien, Nederländerna, Grekland, Kroatien och Montenegro gick från att stödja Kuba förra året till att avstå från att rösta år 2026. I vilket fall som helst är resolutionen inte bindande utan godkännande från säkerhetsrådet, där USA lägger in sitt veto varje år, vilket innebär att den inte kommer att få någon verkan alls. Men den är trots det ett bevis på att Kuba, världens mest solidariska land, är mer isolerat än tidigare just när det behöver stöd som mest.
Efter kidnappningen av Maduro lyckades Trump påtvinga Venezuela ett förnedrande kolonialt protektorat mitt i 2000-talet och försöker nu upprepa den modellen i Kuba. Med en brutal ekonomisk och finansiell blockad och en enda kirurgisk militär operation – bortförandet av Nicolás Maduro och hans hustru, Cilia Flores – lyckades Trump-administrationen från och med den 3 januari, och inför passiviteten hos hela den felaktigt benämnda ”internationella gemenskapen”, påtvinga Venezuela ett slags kolonialt protektorat liknande dem som USA för ett sekel sedan, i full imperialistisk expansion, med våld införde USA på Kuba, Haiti, Dominikanska republiken eller Nicaragua.
Men ”vändningen i Iran” låter vänta på sig. Det ytterst riskfyllda krigsäventyret, som Benjamin Netanyahu drog in USA i, hotar att bli ännu ett strategiskt nederlag bland de många som USA har lidit sedan Vietnamkriget och som i hög grad har bidragit till den tilltagande nedgången av USA:s världsherravälde.
Konsekvenserna av denna katastrof slår redan direkt mot plånböckerna hos miljontals amerikaner när de fyller tankarna på sina bilar eller jordbruksmaskinerna hos lantbrukarna, liksom inom all land-, sjö- och lufttransport, vilket har orsakat stort missnöje inom själva MAGA, den stora och brokiga sociala rörelser som Trump satte igång redan under sin första mandatperiod 2016. Hans väljare ser att inflationen stiger precis som under Bidens mandat – en av de faktorer som underblåste det sociala missnöjet och Bidens valnederlag – samtidigt som de stora amerikanska oljebolagen gör stora profiter på kriget i Iran och på plundringen av den venezuelanska oljan.
Framgångar som de i Venezuela eller Grönland – Danmark gick med på att USA utvidgar sina baser och får militär kontroll över ön – får ingen genklang på gatan, hos väljarna.
Trump insisterar på att med spektakulära utrikespolitiska drag försöka uppnå det han inte lyckas med på hemmaplan. Kuba är en perfekt scen för detta, en besatthet för varje hyresgäst i Vita huset.
USA har alltid känt sig förödmjukat över att man 1959, mitt under kalla kriget, inte kunde förhindra att en grupp dåligt beväpnade revolutionärer till slut störtade USAs trogne diktator, Fulgencio Batista; att reolutionärerna exproprierade amerikanska företag; att de stödde befrielserörelser i Latinamerika och Afrika; och att revolutionen fortfarande står stark trots att USA under sex decennier har utsatt landet för en hård och grym blockad.
Fidel Castros huvud har alltid varit det mest eftertraktade byten för USA. I avsaknad av Fidel, som de inte lyckades döda trots något av de 638 försöken under så många år, får de nöja sig med hans bror Raúl, som från första stund delade kampen med honom och under årtionden bar de viktigaste politiska och militära ansvaren för revolutionen.
För Trump och Marco Rubio, hans utrikesminister med kubanskt ursprung, räcker det inte längre med att kväva hela öns befolkning och förvandla situationen till en tyst och långsam variant av folkmordet i Gaza, i väntan på att befolkningen ska skylla sina umbäranden på sina ledare, göra våldsamt uppror mot dem och – i bästa Corina Machado-stil [högerextrem oppositionsledare i Venezuela som förra året fick Nobels fredspris] – be USA om en militär intervention.
Genom att följa samma mönster som Trump och hans justitiedepartement använde mot Maduro för att kidnappa honom (och 1989 mot Manuel Noriega) har en domare i Miami beordrat Raúl Castros gripande efter att ha återupptagit ett gammalt mål mot honom. Hon anklagar honom för att vara den ytterst ansvarige för att två MIG-stridsflygplan från det kubanska flygvapnet sköt ner två Cessna 337 Skymaster-flygplan tillhörande den extremhögerorienterade exilorganisationen ”Hermanos al Rescate” i Miami den 24 februari 1996, under Bill Clintons regering. De små flygplanen kom från flygplatsen i Opa Locka, Florida. Raúl Castro var vid den tidpunkten minister med ansvar för de revolutionära väpnade styrkorna FAR.
Kuba hävdar att attacken, som ledde till fyra döda – alla fyra kubaner, varav tre även hade amerikanskt medborgarskap och den fjärde uppehållstillstånd i Miami – ägde rum i kubanskt luftrum. Det efter att organisationen, som vid flera tillfällen förbjudits att genomföra lågflygningar där man släppte tusentals flygblad som uppmanade till uppror, återigen ignorerade varningen. Chefen, Basulto, som flög ett tredje flygplan, lyckades fly.
Hermanos al Rescate grundades 1991 med medel från den mäktiga National Cuban-American Foundation (FNCA) av exilkubanen José Basulto, medlem i Operación 40, en paramilitär organisation inom den kubanska exilrörelsen som tränades av CIA på 1960-talet. Under 1990-talet hävdade Hermanos al Rescate att de var en humanitär organisation som hjälpte kubaner som ville lämna Kuba för att ta sig till USA i bräckliga båtar, vilket ledde till ”flottkrisen”. Clintonadministrationen upphörde att stödja dem 1995 när den ingick ett migrationsavtal med den kubanska regeringen, enligt vilket man skulle släppa in de över 30 000 ”flottflyktingarna” i USA – som man höll under usla förhållanden på marinbasen i Guantánamo tillsammans med haitier – och skicka tillbaka alla som försökte ta sig dit från och med det ögonblicket till Kuba. Detta ryckte undan mattan för Basultos organisation. Basulto och den grupp kubanska extremhögeraktivister i Miami som han ledde beslutade sig då för att ändra inriktning och inleda en aggressiv propagandakampanj i kubanskt luftrum, vilket Havanna gång på gång anmälde till USA:s intressesektion i Havanna utan något resultat.
Samtidigt infiltrerade den kubanska underrättelsetjänsten (DI) – även känd som G2 – flera av sina agenter i Hermanos al Rescate och fick reda på att spridningen av flygblad endast var en del av en mycket mer omfattande och våldsam plan. Det var inte för inte som Basulto år 2005 i programmet A Mano Limpia på kanal 41 i Miami skröt om sina våldsamma handlingar: ”År 1962 sköt jag från en motorbåt med en kanon mot ett hotell på Kuba, och hittills har FBI inte kommit för att förhöra mig.” Det var Hotel Rosita de Hornedo i stadsdelen Miramar i Havanna som han beskjutit.
Kubas Inrikesministerium kände till de våldsamma planerna hos Hermanos al Rescate, Alpha66 och andra paramilitära organisationer inom de kubanska exilgrupperna i Miami. Kubas underrättelseoperationen kallades Red Avispa (återgiven på film i Olivier Assayas film med samma namn) och avslöjades och upplöstes slutligen av FBI 1998. De huvudsakliga aktörerna dömdes till extremt hårda fängelsestraff i USA, men byttes slutligen ut under Obamas administration mot amerikaner som satt fängslade på Kuba.
Under press från den kubanska exilrörelsen och från det republikanska partiet, som kontrollerade båda kamrarna, ändrade Clintons regering radikalt sina relationer med Havanna efter denna händelse. Bara tre veckor efter nedskjutningen av flygplanen undertecknade den demokratiske presidenten Helms-Burton-lagen, som drastiskt skärpte blockaden mot Kuba genom att utvidga sanktionerna till att gälla även utanför landets gränser.
Trump lyckades inte krossa Kuba eller fånga Raúl Castro före mellanvalsvalet, som han hade för avsikt, och även om det fortfarande återstår två år till presidentvalet den 7 november 2028 fruktar han att ett nederlag i representanthuset och/eller senaten – kommer att hindra honom från att förverkliga sina imperiella drömmar.
Cubadebate 261103, något redigerat (ZT)
La ofensiva de Trump contra Cuba: de la ONU al caso de Raúl Castro

Blockaden. Historiens längsta folkmord.
KUBA BEHÖVER OSS –
VI BEHÖVER KUBA!
BRYT BLOCKADEN!
STOPPA FOLKMORDET!
Kuba utsätts för en belägring utan motstycke.
Allt stöd till det kämpande Kuba!
Bidra till ”Solceller till Kuba!”
Alla pengar skickas oavkortat.
PG 23 57 15 – 0, Swish 123 182 37 72
Bli en del av solidaritetsrörelsen! Bli medlem i Svensk-Kubanska!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0