Vem tror Marco Rubio att han lurar?
Tiden börjar rinna ut för utrikesminister Marco Rubio när det gäller hans dröm om att se den kubanska socialistiska revolutionen falla, och därför vet han inte längre vad han ska hitta på.
Enligt vad hans närmaste medarbetare säger har han en inflammerad lever och är helt utmattad, då han har insett att hans brottsliga politik för att kväva öns ekonomi inte leder till de förväntade massdemonstrationerna mot regeringen, och att det kubanska folket stoiskt står emot åtgärderna i den ekonomiska blockaden i bästa Adolf Hitler-stil, precis som invånarna i staden Leningrad, idag Sankt Petersburg, som visade att segern tillhör dem som står emot de imperialistiska angreppen.
Idag visar öns städer effekterna av nästan 70 års ekonomisk, handelsmässig och finansiell krigföring som USA har bedrivit sedan den 19 oktober 1960, då president Dwight Eisenhower tillämpade lagen om ”handel med fienden” på Kuba, vilken förbjuder ”alla typer av kommersiella eller finansiella transaktioner, inklusive sådana som rör resor, transporter eller affärer, i krigstid eller när ett nationellt nödläge har utlysts i förhållande till ett specifikt land”.
Knark dumbo Rubio simmande i sina lögner och manipulation
Rubios kopplingar till maffian i Miami, ”den internationella terrorismens huvudstad”, som har finansierat hans politiska karriär, har fått honom att ljuga som en häst galopperar, något som framgår tydligt i hans självbiografi ”En amerikansk son”, utgiven 2012, där han framför ytterligare en av sina lögner: ”När jag var barn sa jag till min farfar att jag en dag skulle befria Kuba med min egen armé”.
Låt oss komma ihåg att hans föräldrar flydde från Kuba på grund av morden och bristen på möjligheter för folket som påtvingades av Fulgencio Batistas tyranni – inte av Fidel Castro.
Marco Rubio vet inte längre vad han ska hitta på för att inför den amerikanska och globala allmänheten rättfärdiga sina brottsliga handlingar som syftar till att utsätta ett helt land för svält och sjukdomar. Därför har han hittat på påståendet att den lilla ön med endast 9,5 miljoner invånare, som han själv betecknar som en ”misslyckad stat”, ”utgör ett hot mot den nationella säkerheten” för världens militärt mäktigaste land, med den största budgeten för militärutgifter och sina dussintals underrättelsetjänster.
Vem med ens ett uns av förnuft kan tro på en så barnslig lögn?
Han som är utbildad vid en katolsk skola och kallar sig praktiserande katolik gör allt som står i hans makt för att hindra en nations normala utveckling, enbart för att behaga dem som i 20 år har finansierat hans politiska kampanjer med hundratals miljoner dollar – något som är allmänt känt och lätt att hitta för den som söker på internet.
Kuba förstörs steg för steg på grund av bristen på pengar för att hantera den ekonomiska kris som orsakas av 67 år med mer än sju lagar och tvåhundra sanktioner, vilka utgör det komplexa nätverket av ekonomisk, kommersiell och finansiell krigföring utformad för att få den socialistiska modellen att misslyckas, medan i Florida den grupp av ättlingar till diktatorn Batistas hantlangare och mördare samt den inhemska bourgeoisin – som stödde honom till sista slutet trots hans brott – diskuterar hur den efterlängtade återgången till kapitalismen ska utformas, det system som Marco Rubios föräldrar flydde ifrån.
Naturligtvis spelar pengarna en viktig roll, och alla lever de på drömmen om att tjäna så mycket som möjligt. Därför samlades kubansk-amerikanska akademiker, företagare, ingenjörer och arkitekter onsdagen den 22 juli 2026 på The American Museum of the Cuban Diaspora för att utforma strategier för hur man ska återställa det som deras ekonomiska och finansiella krig har orsakat i landet.
Detta gäng av pengahungriga vargar kastade ut betet för att locka till sig privat kapital, med vilket de tror ska lösa de akuta problem som Kuba lider av när de tagit över. Däribland den allvarliga energikrisen, vattenbristen, vägarna, järnvägslinjerna och flygplatserna – frågor som diskuterades vid forumet för återuppbyggnad av Kubas infrastruktur, inför den efterlängtade övergången till kapitalistisk demokrati.
De smakar redan på de pengar de hoppas tjäna på turismen, en sektor som Kuba utvecklat och som USA – i sin hänsynslösa strävan att förhindra allt inflöde av utländsk valuta till ön – har attackerat i åratal, vilket nyligen gått så långt att man hotat och utpressat internationella hotellkedjor, flygbolag och till och med bokningsbyråer för att tvinga den kubanska marknaden på knä.
Om man istället för att hindra den marknaden hade utnyttjat möjligheterna att investera i Kuba, skulle de största amerikanska kedjorna idag ha en betydande andel, precis som under Barack Obamas presidentskap då amerikanska kedjor kom att driva två hotell i Havanna – en verksamhet som avbröts av Donald Trump.
Även om man från Miami under de senaste åren kraftfullt har kritiserat hotellbyggandet på Kuba, säger nu Rafael Romeu – ordförande för Association for the Study of the Cuban Economy, en organisation som grundades med uppdraget att studera den kubanska ekonomins funktion och struktur, samt senior associate vid Center for Strategic and International Studies – tillsammans med andra rovdjur som längtar efter att dominera den kubanska ekonomin inför ett regeringsskifte, utan att rodna: ”turismen är en av de mest attraktiva sektorerna för investerare, eftersom den skulle kunna locka mellan 7 och 10 miljoner besökare”, cyniska och skamlösa personer som har jublat över varje sanktion som Trump infört mot den kubanska turismen.
För att få en uppfattning om hur administrationen har arbetat för att förstöra turismen och hindra dess utveckling räcker det att påminna om att:
Den 22 februari 2018 utfärdade Donald Trump en presidentproklamation för att förlänga det nationella undantagstillståndet, vilket förlängde regeringens befogenhet till 2019 att reglera rörelser och finansiering av fartyg som, inom dess territorialvatten, ska resa eller kan tänkas resa till Kuba.
Den 11 mars 2019 tillkännagav utrikesdepartementet en uppdatering av listan över kubanska enheter som omfattas av restriktioner, med tillägg av fem nya underenheter (Gaviota Hoteles Cuba, Hoteles Habaguanex, Hoteles Playa Gaviota, Marinas Gaviota Cuba och Fiesta Club Adults Only), vilket innebär att det totalt finns 211 enheter som omfattas av sanktioner.
Den 4 juni 2019 tillkännagav USAs skattemyndighet OFAC en policy om förbud för tillstånd för resor med kryssningsfartyg, fritidsbåtar och privata flygplan. OFAC fastställde att amerikanska resenärer som anländer till Kuba inom någon av de 12 kategorierna inte får genomföra direkta finansiella transaktioner med företag som ingår i listan över kubanska enheter som omfattas av restriktioner.
Den 13 juni 2019 införde OFAC sanktioner mot de amerikanska företagen Expedia Group Inc, Hotelbeds USA Inc och Cubasphere Inc. för påstådda överträdelser av reglerna för kontroll av kubanska tillgångar.
Den 15 november 2019 utökade utrikesdepartementet svartlistan över kubanska företag med fem nya enheter: Gran Hotel Bristol Kempinski, Grand Aston Varadero Resort, Grand Aston Cayo Las Brujas Beach Resort and Spa, Gran Muthu Imperial Hotel och Gran Muthu Rainbow Hotel.
Den 5 juni 2020 avslog finansdepartementet förnyelsen av den licens som tillät Marriott International att driva ett hotell på Kuba, samtidigt som man förbjöd företaget att bedriva framtida verksamhet på ön.
Den 24 september 2020 tillkännagav man inrättandet av en lista över förbjudna boendeanläggningar på Kuba, till vilken man införde företag som ägs eller kontrolleras av staten samt privata företag som ägs av en statstjänsteman, en medlem av kommunistpartiet eller nära anhöriga till dessa.
Sedan 2018 har Trump-administrationen, för att skärpa den ekonomiska och kommersiella krigföringen mot Kuba, infört sanktioner mot 33 hotell i Havanna, 30 i Varadero, 3 i Pinar del Río, 7 i Baracoa, 26 på öarna i Villa Clara, 12 hotell i Holguín, 10 i Jardines del Rey och 5 marinor över hela ön.
Om man hade gjort detsamma i Santo Domingo skulle staden idag inte ha den turisttillväxt som den har uppnått tack vare de sanktioner som Kuba utsätts för.
De som i Miami oroar sig för återuppbyggnaden av järnvägen på Kuba borde veta att utländska investerare, däribland det franska järnvägsbolaget SNCF, med ett samarbetsprojekt på 40 miljoner euro för att modernisera två lokverkstäder på Kuba och underhålla öns föråldrade järnvägsnät, har sagt upp sina avtal på grund av påtryckningar och hot om sanktioner från USA.
Den amerikanska utpressningen tvingade olje- och gasföretagen att bryta sina avtal med Kuba, allt som en del av det grymma ekonomiska kriget för att förhindra framgångar för det kubanska samhället och sedan hävda att det rör sig om en ”misslyckad stat”.
Det senaste exemplet är beteckningen av Kuba som ”centrum för kommunistiskt spionage”, när USA och dess myndigheter, särskilt CIA, har en lång lista av brott, däribland mordplaner mot kubanska ledare samt biologisk och bakteriologisk krigföring – händelser som saknar motstycke i världen.
Nu medger även de forskare som stöder beteckningen att Kuba är en ”misslyckad stat” att Kuba inte börjar från noll när det gäller övergången från raffinaderier till lagringsterminaler, eftersom landet förfogar över ett nationellt nätverk av oljehamnar som Mariel, Havanna, Matanzas, Nuevitas, Moa, Santiago de Cuba, Cienfuegos och Nueva Gerona – allt detta uppbyggt av den socialistiska revolutionen.
Experterna hävdar dock att det kan ta upp till två år att lösa vattenkrisen, även om de också medger att ön har naturliga vattenresurser och förfogar över 59 vattenreningsverk som byggdes av revolutionen men som drabbats av USA:s ekonomiska krig, vilket gör att vissa inte fungerar eller har låg kapacitet – det råder brist på kemikalier och utrustning, pumparna är trasiga och filtren av dålig kvalitet, men detta är inte revolutionens fel utan USA:s.
Med fullständig cynism hävdar dessa amerikanska forskare att omfattningen av de reparationer och investeringar som krävs för att vattensystemet ska fungera kommer att ta 2 till 5 år, moderniseringen upp till 10 år och utbyggnaden till de stora städerna, industrin och jordbruket mer än 10 år, men de underlåter att erkänna att orsakerna är de brottsliga lagar som USA sedan 1960 har påtvingat landet för att förhindra att Kubas behov tillgodoses.
Så analyserar man i Miami hela den kubanska ekonomin och inser den skada man har orsakat och de oerhört höga kostnaderna som moderniseringen kommer att medföra. Om de inte hindrade hela landets utveckling skulle situationen se annorlunda ut, eftersom de i sina analyser inte har något annat val än att erkänna revolutionens insatser för att utveckla de viktigaste områdena, såsom den nuvarande hamnsituationen i de 30 hamnarna, inklusive Mariel och anläggningarna i Havanna, Santiago de Cuba och Cienfuegos med terminaler för kryssningsfartyg.
De som har hindrat all internationell investering i landet, inklusive de internationella flygplatserna, konstaterar nu att det för att modernisera flygplatserna skulle krävas investeringar på 8 till 10 miljarder under en period av 15 år för att bringa dem upp till internationell standard.
Har de glömt bort hoten och påtryckningarna mot utländska företag för att förhindra den modernisering som Kuba har försökt genomföra?
Samma sak gäller telekommunikationerna, där USA hindrar tillgången till internet och anslutningen till de tusentals undervattenskablar som passerar nära de kubanska kusterna. Nu säger de som vet allt i Miami att de kan förbättra dem när revolutionen faller, till och med införa 5G, eftersom det skulle öka täckningen och ge Kubas ekonomi ett uppsving – cyniker som idag förhindrar detta för att få det socialistiska systemet att misslyckas.
Kort sagt, de bekräftar själva den skada som den grymma amerikanska politiken orsakar och planerar nu för den bytet de ska ta åt sig genom investeringar i sin föråldrade dröm om ett Kuba som är annekterat av USA. Därför erkände Marco Rubio vid en presskonferens på Filippinernas internationella kongresscenter att ”USA är berett att vara tålmodigt och realistiskt i den process som leder till en förändring på ön, eftersom man hittills inte har uppnått något av det planerade.”
Låt dem vänta ytterligare 67 år, för på Kuba vill ingen återigen bli en koloni till USA och än mindre få en ny Platt-ändring.
Därför sade José Martí:
”Om det finns något heligt under solens ljus, så är det nationens intressen.”
Arthur González, FB 260817 (ZT)
Gillar du det Svensk-Kubanska Föreningen gör?
Vill du bidra till kampen mot den omänskliga blockaden?
Swisha en tjuga eller valfri summa till
123 589 0975 eller pg 40 54 11 -0
Ett ännu mer betydelsefullt stöd är medlemskap!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap
150 kr för pensionärer, arbetslösa och studerande) Samma swish som ovan