Kubanska reflektioner om omröstningen i FN
För 34:e gången röstade en överväldigande majoritet av världens länder för att få ett slut på USAs blockad.
”88 procent av länderna i FN ber om ett slut på blockaden mot Kuba, men fortsätter att göra ingenting för att uppnå detta.”
Efter att ha sett vad som hände idag i FN har jag, Ikay Romay, kommit fram till flera slutsatser som jag vill dela med er:
Första slutsatsen: USAs representant Waltz var inte i FN för att försvara principer, han åkte dit för att sätta upp en show.
Han tog med sig två antikubaner som sällskap, och istället för att tala om det kubanska folkets verkliga behov ägnade han sig åt att tala om ”politiska fångar” och ”val”. Men när han tillfrågades om USA hade rådfrågat de europeiska länderna före omröstningen, svarade han inte. Istället tog han upp frågan om kubaner som rekryterats till kriget i Ukraina. Med andra ord hade han inga argument för att försvara sin ståndpunkt, bara provokationer. [Waltz förnekade att det finns en blockad och talade om helt ovidkommande frågor som inte har med sakfrågan att göra. Det var allt från Fidel Castros klockor till svepande påståenden om privata öar och lyxliv].
Andra slutsatsen: resultatet är en seger för Kuba, men också en varning.
130 röster för, 17 emot och 25 nedlagda röster. Det är trettiofjärde gången som världen säger ”nej” till blockaden. Men det är sant att antalet röster för Kubas resolution minskade, och att länder som Italien och Tyskland lade ned sina röster. Det betyder att USA:s påtryckningar ger resultat. De försöker isolera oss, och även om de inte lyckas så sår de tvivel.
Tredje slutsatsen: Waltz dubbelmoral är skamlös.
Waltz säger att blockaden inte är orsaken till den kubanska krisen. Hur vågar han? Om blockaden inte vore orsaken, varför finns det då sjukhus utan mediciner? Varför har barnen inga vacciner? Varför väntar över 100 000 människor på en operation? Waltz vill inte att världen ska se sanningen: att USA kväver oss och sedan spelar offer.
Fjärde slutsatsen: vi, vanliga kubaner, kommer inte att tiga.
De kan utvisa våra diplomater, de kan hota med tullar, de kan utöva påtryckningar. Men vi är fortfarande kvar här. Och så länge det finns ett Kuba som står emot kommer världen inte att glömma bort oss.
Min slutliga slutsats:
USA kan vinna röster i FN, men de kommer inte att vinna kampen om värdigheten. Kuba har rätt, och sanningen kommer alltid fram till slut. Det som hände idag är inte ett nederlag, det är ännu ett bevis på att imperiet håller på att förlora sin övertygelseförmåga. Och det, även om det gör ont, är en seger på lång sikt.
Fosterlandet eller döden, Vi ska segra!
Ikay Romay, FB 261028 (ZT)
Finns blockaden? Marco Rubio: ”Vi har infört historiens hårdaste sanktioner mot Kuba…och det kommer mycket mer.”
Marco Rubio: Inom kort är tillgångarna i Kuba våra. Vi ska vräka dem från deras hus mycket snart. Genom strömavbrotten får vi dom att ge upp.”
Vilka vek ner sig för påtryckningarna? Mot Kubas resolution 17; Avstod 25; Röstade inte 21.
Resultatet i omröstningen
130 röster för, 17 emot: Kuba får 88 % av rösterna i FN mot USA:s folkmordsliknande belägring.
Marco Rubio ringde, besökte presidenter och skickade delegationer till olika regeringar för att, under hot om sanktioner och tullar, indragning av biståndsmedel eller nekad inresa till USA, kräva att de skulle rösta för det tysta folkmord som den kubanska befolkningen utsätts för. Men de lyckades bara få en liten del av det internationella samfundet att böja huvudet och förödmjuka sig inför mobbaren. Och återigen fick de ett bakslag i FN.
Röstade för resolutionen (Kräver att embargot hävs) – 130 länder däribland: Sverige (de övriga nordiska länderna), Australien, Brasilien, Kanada, Kina, Mexiko, Ryssland, Sydafrika, Storbritannien, Japan.
Vilka gav efter för påtryckningarna?
Nedlagda röster – 25 länder Tyskland, Italien, Baltiska länder, Chile, Honduras, Peru, Haiti, Dominikanska Republiken, Poland, Nederländerna, Corea del Sur, Qatar, Bahrain, Bulgaria Albania, Grecia, Kroatien, Moldavien, Rumänien,
Röstade inte – 21 länder Afghanistan, Antigua o Barbuda, Armenien, Bolivia, Elfenbenskusten, Dominica, El Salvador, Filippinerna, Guatemala, Ekvatorialguinea, Marshallöarna, Jordanien, Kiribati, Micronesien, Myanmar, Papua Nya Guinea, Santa Lucia, Syrien, Somalia, Tadjikistan, Venezuela.
Röstade emot resolutionen (Stödde USA:s embargo) – 17 länder: USA, Israel, Argentina, Colombia, Costa Rica, Ecuador, Paraguay, Bosnien, Ungern. Marocko, Nord Makedonien, Slovenien, Trinidad y Tobago, Ukraina, Förenade Arab emiraten, Bosnien, Ungern. Marocko.
Nu räcker det! Låt oss leva i lugn och ro.
För många betyder striden i FN varken något eller förändrar något. En granne sa det högt och tydligt idag: ”Det är samma sak varje år, och vi som fortfarande kämpar för att hålla huvudet ovanför vattenytan befinner oss i samma situation, eller värre än tidigare.”
Det kan verka som en fruktlös, utmattande och återkommande kamp, men det är på den diplomatiska arenan som Kuba varje år får bekräftelse på att man står enade i att peka ut världens största makt, som skoningslöst kväver den lilla grannön, som inte vill bli dess spelhåla igen.
Det är en möjlighet, om än symbolisk, för världen att resa sig och säga: ”Sluta strypa ekonomin i ett litet land som inte hotar er på något sätt; sluta binda händerna på en regering som utmanas att vara effektiv i sin förvaltning utan bränsle.”
Även om dessa röster för att upphäva blockaden sedan inte omsätts i handling – handelsavtal för att sälja bränslefartyg till Kuba, att stå upp mot USA och säga att deras tullar inte spelar någon roll, banker som är öppna för att acceptera kubanska transaktioner – måste man ändå glädjas åt att majoriteten av länderna fortfarande reser sig mot Goliat och stöder David trots utpressning och påtryckningar.
Jag skriver detta inlägg i solskenet, på den enda platsen i min byggnad där jag får lite nätverksanslutning efter 20 timmar utan ström och vatten. Jag har en systerdotter som återhämtar sig från denguefeber och just har skrivits ut från intensivvårdsavdelningen, en moster som väntade på dropp för kemoterapi, ett samhälle som varje dag tänder kol för att laga mat, en mamma vars vattenförsörjning inte sammanfaller med elförsörjningen, en familj som har ägnat sitt liv åt turism och idag står utan arbete – och det är bara min privilegierade verklighet; det finns många som har det mycket värre. Varje dag sedan vi föddes lägger det där monstret som kallas blockaden sig i och styr våra liv och beslut.
Det kubanska folket säger: ”Nu räcker det! Låt oss leva i fred och bygga det land vi vill ha utan påtryckningar.”
Cubadebate 261028 (ZT)
¡Basta ya!, déjenos vivir en paz
KUBA BEHÖVER OSS –
VI BEHÖVER KUBA!
BRYT BLOCKADEN!
STOPPA FOLKMORDET!
Kuba utsätts för en belägring utan motstycke.
Allt stöd till det kämpande Kuba!
Bidra till ”Solceller till Kuba!”
Alla pengar skickas oavkortat.
PG 23 57 15 – 0, Swish 123 182 37 72
Bli en del av solidaritetsrörelsen! Bli medlem i Svensk-Kubanska!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0