Sluta ljug och berätta sanningen om Kuba
Sedan 1959 har de olika amerikanska regeringarna upprepat samma räcka av lögner om Kuba, men utelämnat den sanning som framgår av deras officiella dokument. De upprepar till leda att Kuba är en misslyckad stat och att socialismen är ett misslyckande, för att sprida denna uppfattning bland amerikanerna och i resten av världen, med hjälp av samma strategi som Hitler och hans kommunikationsminister Joseph Goebbels använde. Det är något som president Donald Trump har praktiserat i många år, vilket bekräftas i de order som han personligen gav till Stephanie Grisham, pressekreterare i Vita huset: ”Så länge du fortsätter att upprepa något, spelar det ingen roll vad du säger, folk kommer att tro på det”.
USA: ”Hur många länder måste jag förstöra för att lära dig att socialism inte fungerar?”. ”Ingen av dessa presidenter i USA har lyckats knäcka den obesegrade kubanska revolutionen. Inte du heller!” [Och inte Biden och inte Trump nr 2]
Samma sak gör Marco Rubio, utrikesminister som hyser ett särskilt hat mot den kubanska revolutionen. Denna ”kalv”, uppfödd på mjölk från den antikubanska terroristkon, tröttnar inte på att upprepa den gamla refrängen: ”Kubas ekonomiska situation kan inte förbättras utan betydande politiska förändringar, eftersom den nuvarande ekonomiska modellen har misslyckats och varje återhämtning kommer att kräva djupgående strukturella omvandlingar”.
Han nämner dock inte att den 23 december 1958, under mötet i Nationella säkerhetsrådet, uttryckte den dåvarande CIA-chefen Allen Dulles: ”Vi måste förhindra Castros seger…” Revolutionen hade inte segrat, och de amerikanska egendomarna hade inte nationaliserats, men redan då hävdade CIA att Castro inte var den man som USA behövde. Han säger inte heller ett ord om vad som framgår av planen för hemliga operationer, som godkändes den 17 mars 1960 av president D. Eisenhower, där det står: ”Målet är att få Castros regim ersatt av en som bättre svarar mot det kubanska folkets verkliga intressen och är mer acceptabel för USA”.
Fidel Castro var inte acceptabel för amerikanerna och av den anledningen inledde CIA sina planer på att mörda honom redan 1959, enligt en hemligstämplad rapport, vilket bevisar USA:s terroristiska och kriminella natur, som sår terror och död i alla länder med regeringar som inte är acceptabla för dem.
Kuba har aldrig bildat organisationer för att störta kapitalismen i USA, som de gör mot den kubanska revolutionen. Låt oss komma ihåg att den första kontrarevolutionära organisationen bildades i Miami den 28 januari 1959 av Rafael Díaz-Balart, som kallade den La rosa blanca, med stöd av CIA, och den följdes av andra som också finansierades med pengar från den amerikanska regeringen.
Dessa organisationer satte eld på dussintals köpcentrum, teatrar, biografer, skolor och fabriker av alla slag, och följde till punkt och pricka de CIA-planer som godkänts av de amerikanska regeringarna. Den som vill verifiera detta kan söka efter det dokument som CIA utarbetade för den permanenta gruppen inom Nationella säkerhetsrådet den 8 juni 1963, med titeln: ”Hemlig politik och integrerat program för föreslagna åtgärder mot Kuba.” I detta program redogörs för alla åtgärder som ska vidtas för att besegra den kubanska revolutionen och bland annat anges följande:
”…underrättelseinformation behövs för att möjliggöra planering och organisering av operationer för ekonomisk vedergällning. Först när effekterna av de ekonomiska repressalierna och sabotageaktionerna känns på djupet av befolkningen och de ledande grupperna kan man förvänta sig att missnöjet inom de väpnade styrkorna och andra maktcentra i regimen omvandlas till aktiva uppror mot Castros kommunistiska följe”.
Vem utgör då ett hot mot säkerheten i något land i världen?
Nu får det vara nog med lögner och anklagelser mot Kuba för att rättfärdiga era krig mot revolutionen, som trots att den utsätts för ett skoningslöst ekonomiskt, kommersiellt och finansiellt krig sedan nästan 70 år tillbaka, stoiskt står emot. Det tål inte jänkarna.
Ni vill få världen att tro att Kuba är en misslyckad stat, när CIA-dokument avslöjar hela sanningen. Den 12 december 1963 står det i ett omfattande memorandum om den inre situationen på Kuba:
”USA:s nuvarande politik gentemot Kuba syftar till att isolera landet från västra halvklotet och resten av den fria världen, och att utöva största möjliga påtryckningar… för att förhindra konsolideringen och stabiliseringen av den kommunistiska Castroregimen. Programmet för hemliga operationer har utformats för att stödja andra regeringsåtgärder, i syfte att öka och intensifiera trycket mot Castro och uppmuntra dissidenter, särskilt inom armén, att genomföra en statskupp och avsätta Castro…”
”Huvudsyftet med de hemliga programmen mot Castro är att fullborda den ekonomiska, politiska och psykologiska isoleringen av Kuba från Latinamerika och den fria världen…. Dessa åtgärder har till stor del varit ansvariga för Castros nuvarande ekonomiska svårigheter, men nya och effektiva åtgärder för ekonomisk krigföring skulle kunna vidtas”.
Detta bekräftas av CIA och är inte kommunistisk propaganda, men man måste lägga till de lagar som utgör denna ekonomiska krigföring, vilka alla finns tillgängliga på internet.
Ingen nation i världen kan utvecklas fullt ut med så många lagar som kväver dess ekonomi, och trots dem går Kuba vidare.
Den 19 oktober 1960 inleddes detta krig, när president D. Eisenhower tillämpade lagen om handel med fienden (TWEA) på Kuba. Den förbjuder alla typer av kommersiella eller finansiella transaktioner, inklusive sådana som rör resor, transporter eller affärer i krigstid, eller när ett nationellt nödläge har utlysts i förhållande till ett specifikt land.
1961 antog den amerikanska kongressen lagen om internationellt samarbete, avsnitt 620.a, som förbjuder allt bistånd till alla kommunistiska länder, inklusive Kuba, och till alla andra som ger bistånd till ön. Lagen bemyndigar USA:s president att införa och upprätthålla ett totalt ”embargo” mot all handel mellan USA och Kuba.
Den 18 januari 1962 godkände president J.F. Kennedy Projekt Kuba (Plan Mangosta) och dess mål var:
”Att hjälpa kubanerna att störta den kommunistiska regimen på Kuba och inrätta en ny regering med vilken USA kan leva i fred. Stödd av ett ekonomiskt krig som får den kommunistiska regimen att misslyckas i sina ansträngningar att tillgodose landets behov, kommer de psykologiska operationerna att öka befolkningens missnöje mot regimen och de militära operationerna kommer att ge folkrörelsen ett verktyg för sabotage och väpnat motstånd till stöd för de politiska målen”.
Den 7 februari 1962 upphävde president John F. Kennedy all handel med Kuba och införde genom dekret 3447, federal resolution nr 1085, ett embargo mot all handel med Kuba, förbjöd import till USA av alla varor av kubanskt ursprung och varor som importerats från eller via Kuba samt all export från USA till Kuba.
1963 utfärdade den amerikanska regeringen bestämmelserna om kontroll av kubanska tillgångar (CACR), med stöd av avsnitt 5.b i lagen om handel med fienden från 1917. Det uttryckliga syftet med sanktionerna är att ”ekonomiskt isolera den kubanska regeringen och beröva den amerikanska dollar”. Sanktionerna fryser alla kubanska tillgångar i USA och finansdepartementet fick i uppdrag att reglera all handel med Kuba, inklusive godkända resor till ön för amerikanska medborgare.
CACR föreskriver för dem som bryter mot sanktionerna straffrättsliga påföljder som sträcker sig från 10 års fängelse, böter för företag på upp till en miljon amerikanska dollar och böter för enskilda på upp till 250 000 dollar. Även civilrättsliga påföljder på upp till 55 000 amerikanska dollar kan utdömas.
Den 1 mars 1982 införde Ronald Reagan Kuba på listan över länder som stöder terrorism, vilket innebär stränga ekonomiska, finansiella och diplomatiska restriktioner, såsom förbud mot vapenexport, avstängning av ekonomiskt bistånd, blockering av internationella krediter och begränsningar för tillgång till det globala finanssystemet.
1991 förklarade Institutet för strategiska studier i USA: ”De socioekonomiska svårigheterna räcker inte i sig för att skapa en självständig revolution underifrån. Det kubanska civilsamhället har inte känt något behov av att göra uppror mot systemet, utan lever snarare i harmoni med det”.
1992 undertecknade president George H. Bush ikraftträdandet av lagen om demokrati på Kuba (Torricelli-lagen), som förbjuder dotterbolag till amerikanska företag att etablera handelsförbindelser med Kuba, förbjuder amerikanska medborgare att resa till Kuba och förbjuder penningöverföringar till landet. Ett av målen är att ”försöka åstadkomma en fredlig övergång till demokrati och återupptagande av den ekonomiska tillväxten på Kuba, genom noggrant tillämpade sanktioner mot Castros regering och stöd till det kubanska folket. Man uppmanar regeringarna i andra länder som upprätthåller handelsförbindelser med Kuba att begränsa sina handels- och kreditaktiviteter.
Kan något land ha en harmonisk utveckling under sådana förhållanden?
Det är just detta som stör amerikanerna, för trots alla lagar har Kuba gått vidare. Maffian i Miami utformade provokationerna från den narkoterroristiska organisationen Hermanos al Rescate för att tvinga president W. Clinton att underteckna en annan lag som skulle trappa upp det ekonomiska kriget.
I mars 1996 undertecknade president Clinton lagen om kubansk frihet och demokratisk solidaritet, känd som Helms-Burton-lagen. Med den fick sanktionerna mot Kuba större rättslig kraft och kan endast upphävas av kongressen. Lagen syftar till att ”stärka de internationella sanktionerna mot Castros regering” och ”planera stödet till en övergångsregering som leder till en demokratiskt vald regering på ön”.
Inför det kubanska folkets heroiska motstånd undertecknade Donald Trump, på inrådan av sin utrikesminister, den 29 januari 2026 ett presidentdekret som förklarar ett ”nationellt nödläge” beträffande Kuba och tillkännager införandet av tullar för de länder som säljer olja till ön, eftersom man anser att ön utgör ett ”extraordinärt och allvarligt hot mot USA”.
När han konstaterade att det kubanska folket i majoritet fortsätter att stödja revolutionen undertecknade Donald Trump den 1 maj 2026 ytterligare ett presidentdekret som skärper åtgärderna mot den kubanska regeringen genom att införa sanktioner mot utländska företag och banker som bedriver affärer med ön. Han tillägger att USA kommer att frysa tillgångar för bland annat de som bedriver eller har bedrivit verksamhet inom energisektorn, gruvindustrin, försvars- eller säkerhetssektorn på Kuba, eller som har gett materiellt, finansiellt eller tekniskt stöd till den kubanska regeringen eller andra ”sanktionerade” individer.
Varje person, företag eller finansiell organisation som bedriver verksamhet eller gör affärer med sanktionerade kubanska enheter kommer att få sina tillgångar i USA helt spärrade. Om en bank i ett annat land underlättar en betydande transaktion för en kubansk enhet som är begränsad av den amerikanska regeringen, riskerar den att få sina konton på Wall Street stängda eller att förbjudas att handla i dollar.
Resultatet av dessa åtgärder blev omedelbart. Stora utländska hotellkedjor, till och med kanadensiska gruvbolag och internationella betalningsförmedlare, upphörde med sin verksamhet i Kuba. Mastercard och Visa stoppade transaktioner för utländska besökare.
De europeiska rederierna CMA CGM från Frankrike och Hapag-Lloyd från Tyskland stoppade tillfälligt nya leveranser och godstransporter till ön.
Dussintals internationella flygbolag ställde in sina flygningar till ön och turismen, den kubanska ekonomins huvudnäring, drabbades hårt – en gammal dröm för Marco Rubio att strypa öns ekonomi och drabba folket så att de skulle skylla sina umbäranden på socialismen.
Ted Henken, Kuba-expert vid Baruch College, påpekade: Man kan kalla det en dubbel smäll, det har varit en gradvis men konsekvent strypning av den kubanska ekonomin från Trump-administrationens sida.
Men detta är inte över, det återstår fortfarande nya åtgärder för att svälta ut hela det kubanska folket, för att sedan säga att Kuba är en misslyckad stat.
Låt oss minnas José Martí när han uttryckte: ”De svaga ska visa respekt: de stora ska gå framåt. Detta är en uppgift för de stora.”
Arthur González FB 260608 (ZT)
NEJ TILL ATTACK PÅ KUBA!
BRYT BLOCKADEN!
KUBA BEHÖVER OSS – VI BEHÖVER KUBA!
Bli en del av solidaritetsrörelsen!
Bli medlem i Svensk-Kubanska!
Eller skicka ett bidrag till Stödfonden!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0
Kuba utsätts nu för en belägring och hot utan motstycke
Allt stöd till det kämpande Kuba!
Bidrag till insamlingen ”Mediciner till Kuba”. Alla pengar skickas oavkortat.
PG 23 57 15 – 0 ELLER Swish 123 182 37 72