FN-rapport om effekterna av blockaden
Vid den 63:e sessionen i FN:s generalförsamlings råd för mänskliga rättigheter lade specialrapportören Alena Douhan fram en rapport om de negativa konsekvenserna av USA:s ”ensidiga tvångsåtgärder” mot Kuba, särskilt vad gäller deras inverkan på kubanernas mänskliga rättigheter.
I sin egenskap av rapportör med uppdrag att utreda frågan besökte Douhan Kuba den 11–25 november 2025 på inbjudan av den kubanska regeringen. Hon träffade företrädare för regeringens olika ministerier samt företrädare för den privata sektorn och icke-statliga organisationer, liksom lärare, professorer, journalister och oberoende forskare. Hon träffade även företrädare för olika FN-organ i Kuba.
Landets sammanhang
Rapporten redogör för ”landets sammanhang”, däribland införandet av ett sanktionssystem 1962, vilket förstärktes genom Export Administration Regulations från 1979, Cuban Democracy Act från 1992 (även känd som Torricelli-lagen) och Helms-Burton-lagen från 1996. Den noterar att Kuba 1982 betecknades som en stat som stöder terrorism, med hänvisning till påstått kubanskt stöd till terroristorganisationer i Latinamerika, vilket förblev i kraft fram till 2014, då Obamas administration inledde en process för normalisering av relationerna med Kuba. Rapporten konstaterar vidare att Obamas politik upphävdes 2016, och att Kuba i januari 2021 åter klassificerades som en stat som stöder terrorism för att påstått ha givit skydd åt flyktingar som begått eller stöttat terroristhandlingar i USA och för att ha vägrat utlämna ledare för den colombianska Nationella befrielsearmén (ELN, enligt förkortningen på spanska). (Kubas vägran att utlämna var i enlighet med Kubas skyldigheter som garant för de colombianska fredsförhandlingarna. Se ”Fredsavtal mellan Colombia och ELN: USA inför sanktioner mot Kuba för dess stöd till fredsförhandlingarna”, 13 juni 2023).
Även om översikten över landets situation i stort sett är korrekt, döljer rapporten det som är centralt ur kubansk synvinkel. Nämligen skärpningen av blockaden 2019, som hindrade kubanska finansiella och kommersiella transaktioner med banker och företag i tredjeländer, vilket utlöste en kris i den kubanska ekonomin med början 2021. (Se ”Krigsekonomin på Kuba”, 1 mars 2024; och ”Kubas president förklarar den ekonomiska krisen: Krönika om en skärpt blockad och en godtycklig lista”, 17 maj 2024).
Dessutom nämner rapporten inte i sin genomgång av landets sammanhang Kubas politiska system med ”folkmakten”, som är mer avancerat än den representativa demokratin. Som en påminnelse: I det kubanska politiska systemet nomineras kandidaterna till delegater i de 168 kommunförsamlingarna i små, lokala nomineringsförsamlingar i grannskapen, som är öppna för alla medborgare. I valen till de 168 kommunförsamlingarna, som omfattar hela det kubanska territoriet, väljer väljarna en av två eller flera kandidater i 12 422 lokala valdistrikt. När de 168 kommunförsamlingarna väl har bildats nominerar de valda delegaterna – med input från massorganisationer för arbetare, jordbrukare, kvinnor, studenter och grannskap – ledamöterna till Folkets makts nationalförsamling, vilka bekräftas som valda i en andra omgång av omröstning av alla medborgare. Processen genomförs med en valdeltagande på 85–95 procent.
Folkmaktens nationalförsamling är landets högsta myndighet. Den har enligt konstitutionen befogenhet att stifta lagar, välja presidenten och godkänna de ministrar som utses av presidenten. Dess överläggningar rapporteras dagligen i de kubanska nyhetssändningarna på morgonen, vid middagstid och på kvällen samt i dagstidningarna.
Det kubanska folkmaktssystemet eliminerar pengarnas roll i den politiska processen. Kandidaterna bedriver inga valkampanjer och behöver ingen kampanjfinansiering. De förlitar sig på utdelning av en-sidiga blad med grundläggande biografiska uppgifter, vilka utarbetas och placeras på framträdande platser under valen av Kubanska arbetarförbundet. Kandidaterna ger inga löften, även om det inte finns någon regel som förbjuder dem att göra det.
Det kubanska politiska systemet utformades under 1960- och 1970-talen med den uttryckliga avsikten att undvika bristerna i den representativa demokratin. Dessa brister var välkända för kubanerna, eftersom den representativa demokratin hade varit i kraft under den neokoloniala republiken från 1902 till 1959, med ett par avbrott. Som bekant är den representativa demokratins främsta brist att kandidaterna måste samla in pengar för att finansiera valkampanjer, vilket skapar ett beroende av stöd från de rika, något som måste tonas ned med en retorik som låtsas försvara folkets intressen. En sådan strukturellt betingad skenbarhet ger upphov till ideologisk manipulation och ytlighet. På lång sikt kväver den uppriktig och välgrundad kritisk reflektion.
Enligt min mening bör det kubanska politiska systemets särdrag inkluderas i avsnittet om ”landets sammanhang” i varje rapport om hur den amerikanska blockaden påverkar utövandet av de mänskliga rättigheterna på Kuba. En beskrivning av det kubanska politiska systemet är nödvändig, med tanke på den utbredda spridningen av myten om brist på demokrati på Kuba, inklusive upprepade hänvisningar till en påstådd kubansk diktatur. Och med hänsyn till att den alternativa politiska processen med folkdemokrati är central för den kubanska identiteten och den politiska praktiken.
Bristen på förståelse för det kubanska politiska systemet är utbredd, även bland ”Kubas vänner”. Kubanerna själva bidrar till detta genom att inte förklara det kubanska politiska systemet, såvida de inte uttryckligen tillfrågas. Den kubanska återhållsamheten drivs i första hand av en känslighet inför anklagelser om att försöka exportera revolutionen, eftersom en förklaring av det egna systemet indirekt utgör ett försök att övertyga andra om att de bör anta det. Dessutom drivs den av den utbredda kubanska uppfattningen att människor som har socialiserats i en värld präglad av representativ demokrati och imperialistisk politik är dåligt rustade att förstå processen med folkmakten på Kuba.
Ur folkrättslig synvinkel
Å andra sidan träffar den särskilda rapportören helt rätt när hon ger uttryck för den allmänt vedertagna uppfattningen att USA:s sanktioner mot Kuba utgör brott mot folkrätten. I rapporten hävdas följande:
Kampanjer för maximalt tryck, hot mot tredjestater, företag och enskilda personer samt den ursprungliga och efterföljande omklassificeringen av Kuba som en stat som stöder terrorism strider mot principen om staternas suveräna jämlikhet, förbudet mot inblandning i staternas inre angelägenheter samt principerna om fredlig lösning av internationella tvister och samarbete i god tro, vilka utgör tvingande normer i internationell rätt.
……….
Ensidiga sanktioner mot Kuba överensstämmer inte med ett stort antal internationella rättsnormer, har införts för att utöva påtryckningar på en stat och för att utesluta Kuba från internationellt samarbete och kan inte motiveras som motåtgärder enligt rätten om internationellt ansvar; de anses därför utgöra ensidiga tvångsåtgärder, vilka upprepade gånger har fördömts i resolutioner från Människorättsrådet och Generalförsamlingen.
Dessa viktiga iakttagelser har betonats i kubanska nyhetsrapporter om specialrapportörens besök på Kuba.
USA:s tvångsåtgärder mot Kuba bör upphöra
Rapporten avslutas med följande: ”Specialrapportören uppmanar Förenta staterna att upphäva eller uppskjuta alla ensidiga tvångsåtgärder som tillämpas mot Kuba och kubanska företag.” Dessutom ”uppmanar specialrapportören Förenta staterna att upphäva alla begränsningar som hindrar leveransen av nödvändiga varor, däribland livsmedel, läkemedel och medicinsk utrustning, samt underhållet och utvecklingen av kritisk infrastruktur, däribland vatten- och sanitetssystem, byggnadsverksamhet, elförsörjningssystem, infrastruktur för informations- och kommunikationsteknik samt transportnät.” Hon uppmanar Förenta staterna att anpassa sin nationella lagstiftning till internationell rätt.
Samtidigt uppmanar rapporten Kuba att fortsätta och öka sitt aktiva utnyttjande av internationella mekanismer för att hantera de negativa effekterna av de olagliga tvångsåtgärderna. Den uppmanar internationella organisationer att fortsätta stödja Kuba i anskaffningen av medicinsk utrustning och läkemedel som är nödvändiga för att säkerställa högsta möjliga hälsostandard.
Avslutande överväganden
Den fortsatta tillämpningen av ensidiga tvångssanktioner mot Kuba kommer inte att främja politisk oro eller leda till att den nuvarande kubanska regeringen eller det kubanska systemet med folkets makt kollapsar. Det kubanska folket visar dagligen att det hellre utsätter sig för lidande än överlämnar makten till dem som inte har nationens bästa för ögonen.
För den kommande amerikanska administrationen skulle det inte vara svårt att formulera ett politiskt hållbart budskap till förmån för en normalisering av relationerna med Kuba.
Charles McKelvey, 260918 (ZT)
UN Report on impact of US blockade on Cuba
KUBA BEHÖVER OSS – VI BEHÖVER KUBA!
BRYT BLOCKADEN!
Kuba utsätts för en belägring utan motstycke. Allt stöd till det kämpande Kuba!
Bidra till kampanjen ”1 miljon kronor till Kuba!” Alla pengar skickas oavkortat.
PG 23 57 15 – 0, Swish 123 182 37 72
Bli en del av solidaritetsrörelsen! Bli medlem i Svensk-Kubanska!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0