Den kubanska krisens gömda kostnader
Strategin att kväva Kubas ekonomi har nått en av sina mest tysta segrar: att göra sanktionerna till något normalt, till och med för akademiska, mediala och politiska kretsar som i åratal har erkänt deras ekonomiska och humanitära konsekvenser. Medan de tvingande åtgärderna skärps och utvidgas till att omfatta internationella aktörer som tidigare bedrev handel med ön, verkar den offentliga debatten om krisen nästan uteslutande koncentrera sig på den kubanska regeringens uppenbara misstag och oförmåga, som om de båda fenomenen utspelade sig i skilda universum.
Sanktionspolitiken, som ursprungligen var tänkt som en strategi för regimskifte – vilket har misslyckats – har framgångsrikt förvandlats till en form av kollektiv bestraffning, där försämringen av befolkningens levnadsvillkor också fungerar som ett avskräckande exempel. Kuba blir därmed det ”dåliga exempel” som måste visas upp för världen så att krisen kan tjäna som en ständig varning mot alla politiska eller ekonomiska alternativ som utmanar USA:s makt.
I detta avseende utgör det nyligen fattade beslutet av rederierna Hapag-Lloyd och CMA CGM att avbryta nya verksamheter med koppling till Kuba ett alarmerande tecken på den spridningseffekt som de nya amerikanska sanktionerna har på den kubanska ekonomin och, framför allt, på vardagen för miljontals människor som redan överlever under extremt prekära förhållanden.
Åtgärden kommer bara några veckor efter det presidentdekret som Donald Trump undertecknade den 1 maj, vilket avsevärt utvidgade räckvidden för sanktionerna mot Kuba och möjliggjorde repressalier mot utländska företag eller enheter som upprätthåller ekonomiska förbindelser med sektorer som anses strategiska för den kubanska staten. Även om rederierna har framställt avstängningen som ett försiktighetsbeslut medan de utvärderar de möjliga juridiska och finansiella riskerna, olika pressrapporter citerar källor inom sektorn som uppskattar att Hapag-Lloyd och CMA CGM hanterar nära 60 % av containertrafiken till Kuba, vilket skulle få drastiska omedelbara effekter på försörjningskedjorna. Det är också möjligt att det uppstår en dominoeffekt med andra företag, som av rädsla för eventuella repressalier och böter beslutar att upphäva sin verksamhet på ön.
Även om de amerikanska myndigheterna brukar framställa dessa åtgärder som verktyg riktade mot den kubanska statsapparaten, visar verkligheten att deras effekter i slutändan direkt drabbar civilbefolkningen. När två av världens största rederier stoppar leveranser till en ö-stat som är starkt beroende av import, får detta omedelbara konsekvenser för tillgången på livsmedel, läkemedel, bränsle, råvaror och andra förnödenheter som är nödvändiga för att upprätthålla livet.
Kuba genomgår för närvarande en av de allvarligaste ekonomiska och sociala kriserna i sin historia. Nyligen påpekade höga tjänstemän inom FN att bristen på el, bränsle och läkemedel pressar hälso- och sjukvårdssystemet till bristningsgränsen och påverkar miljontals människors tillgång till nödvändiga tjänster. Organisationen varnade för att sjukhus och kliniker har tvingats avbryta operationer, vaccinationsprogram och akuttjänster på grund av bristen på grundläggande resurser. Dessutom varnade man för att ”de mest utsatta, barn, äldre och gravida kvinnor, kommer att drabbas hårdast” om den nuvarande situationen fortsätter.
Inflationen har också urholkat familjernas köpkraft, den inhemska produktionen är fortsatt låg och brist på eller skyhöga priser på basvaror har blivit en daglig verklighet.
Inflationen urholkar valutan
Problemet ligger inte enbart i de direkta sanktionerna, utan också i den så kallade ”avskräckande effekten” eller overcompliance, ”överuppfyllande”, som påverkar utländska företag, banker, försäkringsbolag och logistikaktörer, vilka föredrar att dra sig tillbaka eller begränsa sina förbindelser med Kuba för att undvika eventuella repressalier, böter eller framtida restriktioner från USA:s sida. Resultatet är en ekonomisk isolering som sträcker sig långt bortom de formella bestämmelser som utgör de ensidiga tvångsåtgärderna.
I detta fall skulle det försiktiga upphävandet av verksamheten från dessa rederiers sida kunna leda till högre transportkostnader, förseningar i importen och svårigheter att garantera stabila leveranser. I en ekonomi där en stor del av livsmedlen är beroende av utlandet kommer detta att leda till nya inflationstryck, brist på varor och en ökning av den redan uppenbara livsmedelsosäkerheten. De mest utsatta familjerna skulle återigen drabbas hårdast.
Sådana åtgärder drabbar också den framväxande kubanska privata sektorn hårt, som är beroende av import för att upprätthålla småföretag, tjänster och försörjningskedjor. Många företagare använder logistikförmedlare och internationella rederier för att skaffa livsmedel, reservdelar, tekniska insatsvaror, råvaror och nödvändiga förnödenheter som de sedan säljer eller använder i sin verksamhet. De stigande transportkostnaderna, de finansiella restriktionerna och utländska leverantörers rädsla för att göra affärer med Kuba minskar ytterligare kapaciteten inom denna sektor, som under de senaste åren har fungerat som en av de viktigaste buffertarna mot den inhemska bristen på varor.
Det finns också en psykologisk och social påverkan som ofta förbises. Osäkerheten kring leveransen av basvaror ökar den kollektiva oron, stimulerar hamstring och fördjupar upplevelsen av ständig instabilitet. Med tanke på att Kuba är ett land där stora delar av befolkningen lägger en stor del av sina inkomster enbart på mat, är det förutsägbart att varje störning i försörjningskedjorna får omedelbara effekter på vardagslivet.
Ofta rättfärdigas sanktionerna av exilpersoner och kubansk-amerikanska kongressledamöter som ”cellgifter” för att utrota ”cancern”, men det handlar om en terapi som tillämpats i över 60 år, som inte har kunnat åstadkomma en politisk övergång på Kuba, och som däremot har bidragit till den materiella försämringen för befolkningen, som i slutändan får betala de största kostnaderna.
Det är legitimt att ifrågasätta den kubanska regeringens inrikespolitik, kräva strukturella reformer och efterlysa större friheter och ekonomisk effektivitet. Det är dock också nödvändigt att erkänna att externa tvångsåtgärder har reella mänskliga konsekvenser för ett samhälle som redan är hårt drabbat av år av ackumulerad kris.
Dagens Kuba präglas av en tilltagande social bräcklighet. Att fördjupa mekanismer som ytterligare hindrar öns ekonomiska integration i den internationella handeln kommer bara att öka fattigdomen, påskynda migrationen och förstärka de befintliga ojämlikheterna. Ingen politisk strategi kan anses legitim när dess huvudsakliga konsekvenser drabbar civilbefolkningen.
Det är lämpligt att idag erinra sig Martí när han sade: ”Amerika måste främja allt som för folken närmare varandra och avsky allt som skiljer dem åt. I detta, liksom i alla mänskliga problem, ligger framtiden i freden.”
La Joven Cuba 260519 (ZT)
El costo invisible de la crisis cubana
NEJ TILL ATTACK PÅ KUBA!
BRYT BLOCKADEN!
KUBA BEHÖVER OSS – VI BEHÖVER KUBA!
Bli en del av solidaritetsrörelsen!
Bli medlem i Svensk-Kubanska!
Eller skicka ett bidrag till Stödfonden!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0
Kuba utsätts nu för en belägring och hot utan motstycke
Allt stöd till det kämpande Kuba!
Bidrag till insamlingen ”Mediciner till Kuba”. Alla pengar skickas oavkortat.
PG 23 57 15 – 0 ELLER Swish 123 182 37 72