Hur mycket sanning finns i CIAs rapport om Kuba?
Den 20 juli 2026 offentliggjorde det amerikanska utrikesdepartementet en falsk, oärlig och bedräglig rapport om Kuba, uppenbarligen utformad för att driva på det ekonomiska, ideologiska, psykologiska och militära kriget mot Kuba. Rapporten är det senaste avsnittet i USA:s okreativa och politiskt okunniga svar på Kubas utmaning av det neokoloniala världssystemets strukturer.
I rapporten hävdas att den kubanska regeringen i nästan sju decennier har bedrivit en anmärkningsvärt framgångsrik kampanj som ”har infiltrerat de högsta nivåerna inom den amerikanska regeringen, rekryterat och fostrat generationer av amerikanska aktivister, stött en aldrig tidigare skådad våg av vänsterterrorism på amerikansk mark och genomfört en av de mest långvariga och skadliga utländska underrättelseinfiltrationerna i amerikansk historia”. Rapporten hävdar vidare att Kuba har ”perfektionerat en ny modell för ett långvarigt utmattningskrig, organiserat kring spionage, infiltration, sabotage, nätverk av ombud och en revolutionär infrastruktur utformad för att vända Amerika mot sig själv”.
Den famösa CIA-rapporten
Till skillnad från tidigare uttalanden utan bevis försöker rapporten sammanställa bevis till stöd för påståendet att Kuba är en stat som stöder terrorism och utgör ett hot mot USA:s nationella säkerhet, vilket ger den större trovärdighet. Rapporten väljer dock ut fakta på ett förvrängande sätt. Noterbart är att rapporten, i sin beskrivning av de kubanska fem och Wasp-nätverket, inte nämner det avgörande faktumet att de kubanska spionaktiviteterna under 1990-talet riktade mot kubansk-amerikanska organisationer syftade till att inhämta information om terroristplaner och -aktiviteter som riktade sig mot Kuba, vilket rapporterades till berörda instanser inom den amerikanska regeringen.
I dagens kommentar försöker jag motverka en central förvrängning i rapporten, nämligen att den kubanska revolutionen är inspirationskällan till tredje världens uppgång sedan 1960-talet och till Black Power-rörelsens framväxt i USA. Med dessa påståenden tillskriver rapporten Kuba ansvaret för ideologiska och politiska fenomen som drevs av inhemska motsättningar och uppstod oberoende av några åtgärder från Kubas sida. Dessutom försöker jag i dagens kommentar att rätta till rapportens förvrängningar när det gäller ”revolutionär turism” på Kuba, med utgångspunkt i mina egna erfarenheter som pedagog som utvecklar utbildningsprogram för amerikanska studenter på Kuba.
§ Det sanna ursprunget till den tredje världens uppgång
Rapporten hävdar att Kuba efter revolutionens seger 1959 representerade en form av marxism och revolutionär vänsterpolitik som väsentligt skilde sig från Sovjetunionens kommunism. Detta är sant, men det är också sant att den kubanska socialismen var en del av en världsomspännande process där nya förståelser av socialismen växte fram bland de koloniserade folken, en utveckling som inleddes i Asien och Afrika på 1950-talet. Det var en form av socialism som främst präglades av medvetenheten om den koloniala situationen för folken i tredje världen, en verklighet som skapades genom Europas världsherravälde från 1500-talet till 1900-talet.
Mot bakgrund av den koloniala situationen krävde folken och de framväxande självständiga staterna i de koloniserade regionerna sin rätt till suveränitet samt till ekonomisk modernisering och utveckling. De fick stöd för detta krav av kolonialmakternas demokratiska ideologi, som de antikoloniala rörelserna fördjupade och utvidgade genom att omformulera det moderna västerländska demokratibegreppet så att det inte bara omfattade individers politiska och medborgerliga rättigheter utan även folkens rätt till utveckling och nationernas rätt till suveränitet.
Tredje världens framväxt drevs således av en grundläggande motsättning i det moderna världssystemet, som proklamerade demokratiska rättigheter för alla, men som samtidigt överutnyttjade och koloniserade majoriteten. Världens folk, stater och rörelser drevs av objektiva förhållanden att försvara sina intressen, oberoende av den inspiration de hämtade från Kubas exempel.
Tredje världens uppgång tog organisatorisk form 1955, då representanter för tjugonio nyligen självständiga asiatiska och afrikanska stater, i enlighet med sina gemensamma intressen, samlades i Bandung, Indonesien, på inbjudan av Indonesiens statschef Sukarno. De förklarade vikten av enighet inom tredje världen i motståndet mot europeisk kolonialism och västerländsk imperialism. De strävade efter att bryta förhållandet mellan kärna och periferi, där länderna i tredje världen exporterade billiga råvaror och importerade dyra industriprodukter. Vid den tiden var Fidel upptagen med kubanska angelägenheter.
År 1957 hölls den afro-asiatiska solidaritetskonferensen i Kairo, sammankallad av den egyptiske statschefen Gamel Abel Nasser, som var en förespråkare för ”arabisk socialism” och därmed kompletterade kraven på ”afrikansk socialism”. Fidel fortsatte att vara upptagen av kubanska angelägenheter.
År 1961 bildade representanter för tjugoen regeringar från Afrika och Asien, samt Jugoslavien och Kuba, den alliansfria rörelsen i Belgrad, Jugoslavien. Kuba, representerat av sin president Osvaldo Dorticós, anslöt sig till en process som hade en egen dynamik oberoende av landets närvaro. År 1973 drev Algeriet processen vidare till ett mer avancerat stadium vid den tredje toppmötet för de alliansfria staterna i Alger, där man antog ett dokument om en ny internationell ekonomisk ordning, som godkändes av FN:s generalförsamling 1974. Dokumentet bekräftade nationernas suveränitet över sina naturresurser och stödde ett antal politiska åtgärder som syftade till att främja utvecklingen i tredje världen. Kuba var närvarande under denna process men hade ännu inte nått en ledande position inom de alliansfria staternas rörelse.
Kuba började sträva efter en ledande roll i tredje världen 1966, då landet sammankallade den första solidaritetskonferensen för folken i Afrika, Asien och Latinamerika. Åttiotre regeringar och rörelser var representerade, däribland Vietnams nationella befrielsefront (NLF). Konferensen pekade ut kolonialismen och imperialismen som orsaken till den tredje världens underutveckling och försvarade nationalisering som en effektiv strategi för att uppnå kontroll över den nationella ekonomin, med utgångspunkt i strategins framgång under de första decennierna efter revolutionernas seger i Kina, Vietnam och Kuba. Dessutom uttryckte konferensen sitt stöd för de antikoloniala väpnade kamperna som fortfarande pågick. Konferensen utgjorde ett framgångsrikt försök från Kubas sida att spela en ledande roll i de antikoloniala processer som pågick, vilket speglade de inneboende motsättningarna i ett världssystem som hade byggts upp på en grund av kolonialism av världsmakter som hävdade att de främjade demokrati.
Kubas ledarskap till försvar för de koloniserade nådde sin mognad 1979. Kuba, som valts till ordförande för de alliansfria staternas rörelse av medlemsstaterna, var värd för rörelsens sjätte toppmöte, där nittiotre länder bekräftade sitt engagemang för nationernas suveränitet och ekonomiska integritet, kulturell mångfald och kärnvapennedrustning. Toppmötet bekräftade behovet av att i praktiken upprätta en ny internationell ekonomisk ordning och föreslog olika politiska åtgärder avsedda att motverka underutvecklingen i tredje världen. Som framgår innebar Kubas ledarskap att man främjade och försvarade politiska riktlinjer och förslag som hade vuxit fram under mer än tjugo år i länderna i tredje världen, i enlighet med deras gemensamma intressen.
Under 1980-talet vände dock världsmakterna ryggen åt tredje världens förslag om en ny internationell ekonomisk ordning. Fidel visade stor insikt när han vid toppmötet för de alliansfria länderna i New Delhi 1983 fördömde den globala svängen mot nyliberalismen, men varken Kuba eller andra ledande nationer kunde stoppa nedmonteringen av de blygsamma framstegen inom tredje världens projekt. I och med Sovjetunionens sammanbrott gick Kuba in i en period av ekonomisk nedgång som kallas ”den särskilda perioden”.
Mot många förväntningar, även från vänstern, fortsatte Kuba sitt socialistiska projekt efter Sovjetunionens och den östeuropeiska socialismens sammanbrott. I slutet av 1990-talet uppstod en ny process för latinamerikansk enighet och integration, ledd av Venezuela, Kuba, Brasilien, Bolivia och Nicaragua, vilket utgjorde ett förnyat tillvägagångssätt för ekonomiskt samarbete mellan länderna i regionen som en strategi för att skydda deras suveränitet och främja deras ekonomiska utveckling. Olika nya regionala organisationer och avtal utvecklades mellan 2004 och 2014. Kubas ledarskap i den nya processen blev tydligt vid toppmötet för de alliansfria staterna i Havanna 2006 och vid det andra toppmötet för Gemenskapen av latinamerikanska och karibiska stater i Havanna 2016.
Genom att ta på sig en ledande roll i internationella angelägenheter agerade Kuba i enlighet med nationernas rätt att sträva efter ledande roller i internationella angelägenheter, för att försvara sina intressen och sin uppfattning om vad som är rätt och riktigt. Visst har USA gjort detsamma, och dess mest anmärkningsvärda bedrift i detta avseende är inrättandet av Förenta nationerna, som – trots sina strukturella snedvridningar till förmån för mäktiga nationer – har omfamnats av praktiskt taget alla nationer i tredje världen som en användbar internationell struktur för debatt och dialog samt för samarbete kring särskilda projekt. Att ta på sig en ledarroll kräver en viss grad av inflytande och anseende, baserat på en nations ekonomiska och tekniska kapacitet samt respekten för dess politisk-ekonomiska system; ingen nation bör kritiseras för att den åtnjuter ett sådant internationellt anseende.
Tredje världens uppgång, som innefattade Kubas uppstigning till en ledande position inom tredje världen, innebar framväxten av en kolonial analys av den moderna världen som betraktar koloniala strukturer som grundläggande för global ojämlikhet och ser omvandlingen av koloniala och neokoloniala strukturer genom antiimperialistisk politik som avgörande för främjandet av jämlikhet världen över. Det finns en tendens inom den västerländska vänstern att reducera den koloniala analysen till ytlig banalitet, genom att framföra en fördömelse av vita som rasister eller av USA som fascistiskt. En sådan banalitet missar poängen, nämligen behovet av en samarbetsinriktad strukturell omvandling, som skulle kunna ses som ett fullgörande av det historiska demokratilöftet som finns i USA:s självständighetsförklaring och andra grundläggande dokument.
Det framgår således att Kuba har kommit att spela en ledande roll i en framväxande process av kritisk teori och politisk praktik inom tredje världen, en process som är mycket större än Kuba och som har sina rötter i det moderna världssystemets strukturella förhållanden.
§ De verkliga orsakerna till Black Powers uppkomst
Den amerikanska rapporten hävdar att Kuba spelade ”en grundläggande roll i utformningen av Black Power-ideologin” och en avgörande roll i framväxten av den militanta Black Power-rörelsen i USA. Den förklarar att många svarta kändisar och aktivister besökte Kuba under 1959 och 1960 och fick ett mottagande med röda mattan. Under 1960-talet, hävdar rapporten, blev det kubanska revolutionsprojektet en förebild för Black Power-aktivisterna, vilket drev en fraktion inom den amerikanska medborgarrättsrörelsen att ta till politiskt våld.
I själva verket uppstod Black Power-rörelsen under perioden 1964–1967 som en följd av våldet mot medborgarrättsaktivister som försökte registrera svarta för att rösta i Mississippi och som en följd av de vita allierades tvetydigheter och inkonsekvenser, vilket jag dokumenterar i min bok från 1994, The American-American Movement. En resa till Afrika som svarta aktivister gjorde, organiserad av sångaren och skådespelaren Harry Belafonte, hade också en stark inverkan på framväxten av en identifikation med tredje världen i det svarta samhället, liksom uppkomsten av motståndet mot Vietnamkriget. Det är sant att Stokely Carmichael 1967 reste till Kuba, träffade Fidel och höll ett tal inför Organisationen för latinamerikansk solidaritet i Havanna, men detta var en del av Carmichaels fyra månader långa turné till flera länder i tredje världen. Kopplingen till Kuba var en liten del i framväxten av det svarta medvetandet, som drevs av olika nationella och internationella faktorer.
Drivet av det framväxande svarta medvetandet blev svart nationalism den dominerande filosofin inom den afroamerikanska rörelsen under perioden 1966–1972, då Student Non-Violent Coordinating Committee (SNCC) och Black Panther Party var de främsta aktörerna. Förutom aktivister som Carmichael, Huey Newton, Bobby Seale och Elridge Cleaver påverkades rörelsen av skrifter av Harold Cruse, Frantz Fanon, Kwame Nkrumah, Chinua Achebe och Albert Memmi. Den svarta nationalismens filosofi framställde kolonialismen som den avgörande verkligheten i den moderna världen och hävdade att alla koloniserade folk, inklusive svarta och bruna människor i USA, är förenade i en gemensam kamp mot kolonialism och neokolonialism. Den svarta nationalismen hade en stark känslomässig inverkan på det amerikanska samhället under denna period, även om många av dess insikter glömdes bort under 1970-talet.
Aktivisterna och intellektuella inom Black Power-rörelsen och den svarta nationalistiska filosofin var i stort sett positivt inställda till det socialistiska Kuba och betraktade det som något annat än sovjetisk kommunism och konventionell västerländsk marxism. Men de hänvisade mycket sällan till Kuba. De reagerade på nationella och internationella händelser som var mycket större än Kuba och som utvecklades oberoende av vad Kuba gjorde.
Jag har länge hävdat att insikterna från Black Power och svart nationalism är nödvändiga för ett kritiskt självmedvetande i USA, eftersom de utgör en grund för kritisk samhällsteori kopplad till politisk praktik. De utgör inte grunden för antiamerikanism utan för antiimperialism. De drevs inte av Kuba utan av de inre motsättningarna i USA och de strukturella motsättningarna i världssystemet.
§ Den sanna karaktären hos den ”revolutionära turismen” på Kuba
Ett annat påstående i rapporten är att Kubas mottagande av omkring 10 000 amerikanska aktivister har utgjort grunden för infiltrationsoperationer i USA. Rapporten hävdar att Venceremos-brigaderna, som startades 1969, spelade en central roll i bildandet av Weather Underground. Man hävdar att ”under det senaste halvseklet har program som brigaden hjälpt Kuba att infiltrera och etablera ett fotfäste i en rad radikala amerikanska politiska rörelser. I allt högre grad har dess räckvidd också sträckt sig till liberala institutioner inom mainstream – den akademiska eliten, stora ideella organisationer och icke-statliga organisationer, och till och med Demokratiska partiet självt.” I dag finns det en ”ständig ström av västerländska vänsteraktivister, opinionsbildare och organisatörer [som] samordnas av ett nätverk av kubastödda ideella organisationer, stiftelser, akademiska och kulturella partnerskap och till och med specialiserade resebyråer baserade i USA.” Havannas universitet, som har utbildningsutbytesavtal med nästan 80 amerikanska universitet, spelar en central roll i det kubanska underrättelsenätverket, hävdar rapporten.
Jag har omfattande erfarenhet av denna fråga, eftersom jag mellan 1995 och 2010 genomförde ett stort antal erfarenhetsbaserade utbildningsprogram för amerikanska studenter på Kuba, utformade på grundval av utbytesavtal mellan Havannas universitet och Presbyterian College i Clinton, South Carolina. Jag bör påpeka att det var jag som tog kontakt med Havannas universitet med förslaget, efter att tidigare ha utvecklat kurser vid Presbyterian College i Honduras, baserade på en undervisningsmodell för erfarenhetsbaserat lärande.
Min erfarenhet av Havannas universitet stämde inte alls överens med vad som hävdas i utrikesdepartementets rapport. I sin iver att undvika varje anklagelse om att exportera revolutionen gjorde Havannas universitet praktiskt taget inga ansträngningar för att förklara Kubas politisk-ekonomiska system för de amerikanska studenterna. Deras inriktning var att visa Kubas engagemang för institutioner som värderas universellt, oberoende av ideologi, och därför inriktade de sig på att organisera besök på vårdcentraler, allmänna sjukhus, psykiatriska sjukhus, grund- och gymnasieskolor, universitet och kulturcentrum. De erbjöd ett program som de uttryckligen beskrev som icke-politiskt, utan utbildningsinriktat.
Universitetet i Havanna motsatte sig mina försök att införa innehåll som förklarade det kubanska politisk-ekonomiska systemets särdrag och grunder. Jag betraktade inte detta tillvägagångssätt som att ”exportera revolutionen”, utan som ett sätt att öppna studenternas sinnen för verkliga möjligheter som de tidigare inte hade kunnat föreställa sig, och att stärka deras förmåga att genom kritisk reflektion upptäcka en möjlig väg framåt för USA.
Det föreföll mig som om många av mina kubanska kollegor hyste en subtil fördom mot amerikanska studenter och professorer, i tron att vi, eftersom vi hade socialiserats i en imperialistisk kultur, var oförmögna att förstå det kubanska politisk-ekonomiska systemet. Denna inställning undergrävde en viktig lärdom som jag försökte förmedla, nämligen att vi som är produkter av den västerländska kulturen kan övervinna etnocentrismen genom ihållande möten över gränserna med aktivister och intellektuella från andra kulturer, vilket gör det möjligt för oss att upptäcka relevanta frågor som tidigare låg utanför vårt medvetande och därmed öppna våra sinnen för nya möjligheter. På denna grundval såg jag möjligheten till en vidare utveckling av de begrepp som först lades fram under den amerikanska revolutionen 1763–1789.
Folkråd och nationalförsamlingar är centrala dimensioner i folkdemokratierna i de länder som idag bygger upp socialismen. Se Charles McKelvey, People’s Democracy in Cuba: A vanguard political-economic system.
§ Avslutande överväganden
I stället för att försöka förstöra det värdiga exemplet som Kuba utgör, skulle en intelligent reaktion från USA:s sida på den tredje världens framväxt vara att utveckla ett samarbete där alla vinner med de framväxande ekonomierna och etablera nationell säkerhet på en solid grund av ömsesidigt fördelaktig handel. Samarbete mellan nord och syd har varit ett grundläggande förslag från den tredje världen sedan 1950-talet.
Alla som är engagerade i social rättvisa har en skyldighet att fördjupa vår förståelse genom kontinuerliga möten med ledare och intellektuella från tredje världen, vilket ger oss förmågan att avslöja de missvisande förvrängningarna som återfinns i det amerikanska utrikesdepartementets rapport om Kuba från den 20 juni 2026.
De falska påståendena i den amerikanska rapporten om Kuba
Charles McKelvey 260728 (ZT)
NEJ TILL ATTACK PÅ KUBA!
BRYT BLOCKADEN!
KUBA BEHÖVER OSS – VI BEHÖVER KUBA!
Bli en del av solidaritetsrörelsen!
Bli medlem i Svensk-Kubanska!
Eller skicka ett bidrag till Stödfonden!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0
Kuba utsätts nu för en belägring och hot utan motstycke
Allt stöd till det kämpande Kuba!
Bidrag till insamlingen ”Mediciner till Kuba”. Alla pengar skickas oavkortat.
PG 23 57 15 – 0 ELLER Swish 123 182 37 72