Miami och Tel Aviv driver USAs utrikespolitik och kastar folkrätten under bussen
Marco Rubio, USA:s utrikesminister, utgör ett hot mot den globala stabiliteten genom att främja antikubanska och sionistiska agendor. Under hans ledning drivs USA:s utrikespolitik av intressen från Miami och Tel Aviv, vilket skapar instabilitet i Mellanöstern och Karibien samt försvagar USA:s ställning på den internationella arenan. Rubio har främjat antikommunistiska avtal, angripit Internationella brottmålsdomstolen och utövat påtryckningar på allierade för att påverka beslut i FN, vilket fördjupar isoleringen och de internationella konflikterna.
Den person som för närvarande utgör det allvarligaste hotet mot världsfreden heter Marco Antonio Rubio, USA:s utrikesminister och son till kubanska emigranter från Batista-eran, med ett förflutet som anställd hos maffialedaren Meyer Lansky i Las Vegas.
Om president Donald Trumps utrikespolitik i sig är oberäknelig och står i tjänst hos mäktiga amerikanska lobbygrupper, från Silicon Valley till energisektorn, tillför Rubio ytterligare två ännu mer explosiva element till denna blandning: den kriminella agendan hos den antikubanska maffian i södra Florida och sionismens folkmordsprojekt, som försöker anpassa sig till den framväxande multipolära världsordningen.
Genom att lägga imperiets utrikespolitik i Rubios händer har Trump satt igång en rad processer som förvärrar alla motsättningar på global nivå och hotar att glida ur hans kontroll, såväl inom som utanför USA.
Man kan hävda att en förvärring av motsättningarna inte är något annat än kännetecknet för Donald Trumps internationella politik, vars projekt – i samklang med ideologerna inom den så kallade ”mörka upplysningen” i Silicon Valley och kryptovalutavärlden – består i att förstöra de nuvarande nationalstaterna och ersätta dem med företagsstyrda stadsstater utanför all demokratisk kontroll. Detta projekt är dock inte detsamma med tillägget av ingrediensen Marco Rubio.
Varken agendan i Miami eller den i Tel Aviv är förenliga med USA:s intressen, varken som imperium eller som politisk enhet, vare sig denna är företagsstyrd eller har ambitioner att representera någon folkvilja.
Både Miamis maffia och sionismen förföljer sina egna mål, och båda är beroende av de amerikanska skattebetalarnas resurser utan att ge dem något i gengäld annat än ökade utgifter, ökad instabilitet och nya krigsfronter vid varje steg.
En Mellanösternpolitik i Israels händer är, som vi ser, receptet på en kronisk destabilisering av regionen, och en politik för Latinamerika och Karibien i Rubios händer är inget annat än receptet på en kronisk destabilisering av Karibiska havet med dess mer än troliga återverkningar inom USA.
Marco Rubio är ingen statsman utan en politisk aktör i tjänst hos de antikubanska och sionistiska intressena, en sorts ”manchurisk kandidat” som placerats vid Trumps sida för att denne inte ska avvika från dessa agendor, en kandidat som kanske till och med kan befordras till presidentposten när tiden är inne.
Marco Rubios politiska språk begränsar sig till att oavbrutet upprepa de antikommunistiska och pro-sionistiska klichéerna som han en gång lärde sig av personer som Ileana Ros-Lehtinen och Jorge Mas Canosa i Miami. Rubio stöter bort alla. Han kan inte sätta sig ner och diskutera politik med ledarna i Kina, Ryssland, BRICS-länderna eller något annat land eller någon annan internationell konstellation än sin kära ”Bibi”, Netanyahu.
I ett sammanhang där den globala opinionen lutar till Kinas fördel framför USA:s (se den senaste studien från Pew Research Center i ämnet) och där de flesta stater, oavsett politisk inriktning, har objektiva intressen av att bedriva handel utanför USA:s inflytande, tjänar Rubios retorik endast till att försvaga sitt lands auktoritet samtidigt som den eskalerar konflikterna på alla arenor.
Under de senaste veckorna har Rubios agerande i en rad frågor inte gjort annat än att bekräfta de bedömningar som framförts ovan:
– I början av juli offentliggjordes ett memorandum där Rubio uttryckligen beordrar alla USA:s ambassader att utöva påtryckningar på FN:s medlemsstater för att de ska rösta mot ett kubanskt förslag om att inleda en debatt om blockaden. Denna typ av påtryckningar är inget nytt, men det nya är de öppna hoten mot dessa länder om att ”USA kommer att lyssna mycket noga på deras inlägg i debatten och avråda från användning av argument som kan skapa friktion i våra bilaterala relationer”. Omröstningen resulterade i ännu ett misslyckande för USA, precis som det har varit fallet i årtionden. Dock: vissa länder avstod från att rösta, medan andra på mystiskt vis uteblev från omröstningen.
– Några dagar senare tillkännagav Rubio att ett toppmöte mot terrorism skulle sammankallas, inriktat på ”återuppväckandet av gränsöverskridande politisk extremism och våldsamma nätverk inom extremvänstern”, med representanter från över 60 länder, dock utan att offentliggöra deltagarlistan. Vid invigningen gick Rubio till attack mot allt och alla: de amerikanska demokraterna, varje regering som ens vågar drömma om en politik som avviker från den mest avskyvärda proamerikanska nyliberalismen, det oundvikliga trumpistiska memet om Antifa-rörelsen och, naturligtvis, mot imaginära Tupamara-gerillagrupper som återuppväckts av utrikesministerns feberaktiga fantasi. Det saknades inte heller löften om federala medel för att främja den antivänsterorienterade saken i världen. Förutom att detta bryter mot Trumps löfte att inte finansiera politiska rörelser utanför USA:s gränser, är hissandet av den antikommunistiska fanan en upprepning av George W. Bushs krig mot världen. Det handlar inte längre om islam; från och med nu kommer fienden – vilken fiende det än må vara – att likställas med den ideologiska ”vänsterorienterade” skrämselbilden i den Miami-inspirerade versionen från Donald Trumps delegat.
– Samtidigt som han gjorde de sista förberedelserna inför sin antikommunistiska häxförsamling i Washington hann Rubio med att inleda en diplomatisk kampanj mot FN:s Internationella brottmålsdomstol (ICC) och lovade att ”riva den sten för sten”. Trots att USA är en av dess initiativtagare är landet inte ens medlem i ICC (de är inte så dumma att de underkastar sig en internationell domstols auktoritet), och även om det är sant att domstolen har utrett USA:s brott i Afghanistan, är dess största synd i USA:s ögon att den har agerat mot ”Bibi” för folkmordet i Gaza.
Dessa åtgärder utgör en fullskalig offensiv mot varje form av multilateralism i de internationella relationerna: direkt tvång även mot sina egna allierade; förföljelser av ideologiska skrämselbilder som i slutändan förvandlas till vapen som kan användas mot vilken aktör som helst, oavsett om denne är motståndare eller inte; och slutligen öppet uppror mot den internationella rättsordningen.
Trumps absolutism tar av sig masken och säger: ”Staten är jag”. Problemet är att Trump inte kan dölja att bakom hans högra öra – det som klarade sig undan attentatet i Butler, Pennsylvania, för ett par år sedan – tittar Marco Rubios leende huvud fram, även han med framträdande (men friska) öron, vilket garanterar att denna absolutism alltid och i slutändan kommer att gynna hans uppdragsgivare i Miami och Tel Aviv. Trumps politik är skadlig och farlig för världens folk. Med Rubio som utrikesminister blir den ännu farligare.
Cubano Rojo, FB, 260722 (ZT)
NEJ TILL ATTACK PÅ KUBA!
BRYT BLOCKADEN!
KUBA BEHÖVER OSS – VI BEHÖVER KUBA!
Bli en del av solidaritetsrörelsen!
Bli medlem i Svensk-Kubanska!
Eller skicka ett bidrag till Stödfonden!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0
Kuba utsätts nu för en belägring och hot utan motstycke
Allt stöd till det kämpande Kuba!
Bidrag till insamlingen ”Mediciner till Kuba”. Alla pengar skickas oavkortat.
PG 23 57 15 – 0 ELLER Swish 123 182 37 72